jag är så jävla bakfull att jag vill dö. om någon skulle försöka mörda mig nu skulle jag inte bry mig ett skit. någon?

oh dear

igår fick jag jobb. firades med dunder öl i Camden, sen traska vidare till Koko's, hångla med lite britter och hamna på efterfest ute i Battersea. Vi följde alla regler vi satt upp. Vi är bäst. Att vi spenderade natten på bortaplan utan att berätta för vår landlord uppskattades inte. Vi fick en snabb utskällning vid hemkomst. Monsterbakfylla och utskällning. Not Okey.
Vi åt mysfrukost på en typisk brittisk pub med får nyfunna karlar och kläckte ur oss diverse konstigheter. Klockan nio på morgonen gick vi och la oss och en av snubbarna gav mig en filt " here take this troath". Jag och Sofia låg dubbelvikta på golvet av skratt i cirkus 20 minuter. Sminket rann och vi tappade andan. Det var vackert. Karlarna bjussa taxi ut till Battersea och det var då vi kom fram till att dessa två skönsjungande karlar inte ens kände varandra. Men nu har dom bytt nr. Höh! Sedan satt vi i en timme och fick förklarat för oss vad som menades med hard shoulder. Dagen efter skulle Sofia visa att hon visste. Hon hade fel.
Nu ska vi dö i våra sängar.

cheeers.

Im a Londoner nooow!

I en månad kommer jag slippa släpa på mina sjukligt tunga resväskor. Min mamma och pappas hjärnor var på semester när dom gav mig en av deras resväskor. Resväskan kan jämföras med en gammelfarfar 99 år gammal, grov reumatism och rullator krävs vid motion. Det är min resväska det. Att släpa gammelfarfar ger kraftiga biverkningar: Quasimodorygg. Kommer min någonsin återhämta sig? Inte nog med att man ska släpa runt gammalefarfar hit och dit jag fick också spendera två dagar i en hostelsäng där fjädrarna i madrassen skar in i ryggen om nätterna. Missförstå mig rätt. Jag klagar inte, bara lite bitter på min gammelfarfar.

När vi sedan stod vi Honor Park Station och insåg att det inte fanns någon hiss så föll min värld samman. 200 trappsteg. 40 kilo packning. Jag övervägde ett självmord eller övernattning på stationen. Sen helt plötsligt kommer det en svart rastasnubbe och bär upp min resväskor för trapporna. Jag tappade hakan. Vad gjorde han? Varför? Vad var hans baktanke? Han skulle inte ens upp för trapporna. Förklaring? Äkta vänlighet. Jag stammade fram alla miljoner olika sätt att säga tack på. Han log och sprang sedan på tåget. Jag gillar det. Bortsett från snubben jag hamna i bråk med på tunnelbanestationen så är alla sjukt trevliga. Tillochmed JAG är trevlig. Riktigt trevlig. Ärligt trevlig.

jag befinner mig i ett känslomässigt limbo.

antiklimax.

Klockan är strax efter midnatt. Jag är bakfull. Jag svettas kopiöst. Det kryper myror under min hud. Längtan och rastlöshet. Så.
Eftersom mitt rum är tomt så bestämde jag och Jenny oss för att flytta vår pinsamt stora soffa in i mitt gamla rum och skapa en oas av tvrum. Det gick som det gick. Vi gav ordspråket kvinnor kan en helt ny innebörd. Soffan täckte hela rummet. Marginalerna var på millimetern, så vi var tvungna att på något vänster flytta ut min äckligt stora garderob ut ur rummet. Det gick inte. Garderoben får också plats med millimeters marginaler. Vi var tvungna att skruva ner den. Halvägs in i projektet kollapsar garderoben. BBBOOOOMMM!!!!!!!! Grannarna måste ha skitit på sig. Nu ligger min garderob mörbultad och i bitar på terrassen. Efter vårt kvinnor-kan projekt uppnådde vi något slags antiklimax. Vi befann oss i en svettkamp i en timme. Sen fick det ett abrupt slut. Så vi packade min resväska. Flyttade vårt äckligt stora matsalbord ut i köket. Nu sitter jag här. Sista natten i Stockholm. Vemod och längtan. Jag gillar inte kombinationen. Men jag får gilla läget.

avstämning

Ja, månaderna mellan inläggen ökar i samma takt som jordens undergång (2012, skrämmer skiten ur mig).

Jag befinner mig i mitt barndomshem i Enköping (ångest). avsikten med mitt besök är att hejdåa mina föräldrar ( vill skriva avskeda, men det blir fel. avsked.a. nej). Ett sista farväl innan jag och Sofia tar vårt pick och pack och flyttar till regningare breddgrader. Londoooon. Jag har, ändå sen vi bestämde oss för att den bubblanden idén skulle bli verklighet, sålt mina möbler, kläder, sagt upp abonnemang, haft avskedsfest etc etc. Men det var inte förrän jag satte mig på tåget till Enköping som poletten trillade ner. Oj, som den trillade ner. Blev nästan lite skakis. Men ja! Punkt på det ämnet.

Förövrigt så var jag på Kreta med min syster för några veckor sedan och tog med mig en dryg liten sjukdom hem, luftrörskatarr. och som den sanna hypokondrikern jag är så ramla jag in på akuten en dag efter hemkomst och undvek därmed följdsjukdomar tack vare diverse mediciner. Dock, levde dessa hängivna streptokocker kvar i huset och letade sig fram till mina rumskamrater. Vi har en lunginflammation, en halsfluss, en svinkoppor och någon potentiell sjukdom till. Alla knaprar pencillin och är höga på febern. Jag knatar runt som en lycklig individ medveten om att deras sjukdomar inte smittar mig för jag har smittat dom. Så om någon är sugen på lite "ledighet" från jobbet så har jag en epidemistuga ute i Kallhäll.

Avslutar med att inflika att vad jag tror jag kommer dö av nästa vecka är hjärnhinneinflammation. Håller tummarna för att jag överlever tills jag kommit fram till London iaf. Så jag åtminstone "hann" flytta dit.
Natti.