jag börjar tröttna lite på det här jobbet nu, det är för enformigt. Jag gör samma saker varje dag, jag har fastnat i en monsterrutin som sakta stryper mig. jag känner att jag vill åka hem till Sverige igen, jag har lämnat så fina människor där hemma och det gör så ont att inte få se dom oftare än jag gör. jag läser folks bloggar och ser bilder på vackra stockholm som jag saknar något enormt.
jag kan ha hamnat i en anti-månad, men jag ska hålla ut ett tag till och se hur jag känner! men innan september är jag klar med London iaf. Den saken är säker!

jag har fått den finaste gåvan en människa kan få. världens finaste, vackraste och genuinaste vänner.









ni vet vilka ni är. <3

sometime's i wanna rip out your throat.

OC's pinsamma "åh jag är kär i dig men vågar inte visa det" och "oj han lägger handen på min axel" blandat med sjukt långa blickar och översensuella ögonblick får mig att aldrig vilja tycka om en karl nåt mer. eller visa känslor. har vi inte sett nog?

och att kirsten tvärvägrar att ryan bor under deras tak för sin sons säkerhet försvann som ett löv under en tornado när hans mamma tog en drink för mycket. trovärdigt? skulle inte tro det. tjolahopp.

idag är en sån där dag då man önskar att man inte levde och de sista man vill då är att tjata på massa snorungar som inte lyssnar på vad fan man säger. men dom är i skolan nu tack gode gud. bara lillan som är kvar hemma och hennes sätter jag framför teven så jag slipper få nåt jävla utbrott där jag inte kan ansvara för mina handlingar.
min kängor gick sönder imorse, när kylan kom tillbaka, så nu får jag dras med ett par sketna tygskor som det är hål i sulan på dvs om det regnar så blir fötterna dyngsura och det här är fucking england. det regnar varje jävla dag. tog med mig tre par jeans till englandet, och det enda paret som det inte var STORT hål mellan bena på blev det ett stor hål mellan bena på igår. Samtidigt som alla mina kläder får mystiska hål i sig. Så jag har inga hela kläder eller skor. så mitt i allt tar mitt smink slut, så jag har ingen mascara, foundation eller nåt alls och inte fan har jag ett korv öre heller. nu låter jag som en ytlig materiell gnällspik men det skiter jag i. nu ska jag dra nåt gammalt över mig och försöka att inte tänka på min miserabla livssituation. alla kan dra åt helvete idag.

sitter hemma i det tomma huset igen. det är så tyst att jag hör mina tånaglar växa.

jag svepte en flaska vin igår och begav mig för att möta Luca vid Elephant and Castle. Vi hade lite meningskiljaktigheter gällande vart vi skulle öla och jag hade en tickande bomb med ångest i hjärnan och ville bara hoppa på tåget mot fyllan fortast möjligt. men jag gick med på att åka dit han ville med kravet: kommer du försent slår jag ihjäl dig. 18.53 står du utanför tågstationen annars är du död. (luka kommer ALLTID försent därav hetsen). Tror ni karljäveln är där klockan 18.53? Nej. Jag skickar ett mess: you're late
han fick inte ens en punkt i det messet, utesluter jag punkter är jag arg. vad gör han kl 18.53? Jo, han är i sin lägenhet och stryker en skjorta. Som om den anledning gjorde mig mindre arg. Jag står i en mörk jävla gränd som ett stycke kött väntades på att bli uppäten av lejon och han stryker en skjorta. s.u.c.k. sen säger han: oh you should have waited inside, this is very bad street, two men got killed here a week ago. jahaja det säger du så medan du strök din skjorta stod jag offer för nästa dödsfall. halleluja. jag e inte bítter jag inte.

vi begav oss till Shoreditch och sänkte några öl och pratade jobbiga saker och kejderökte utomhus. ja, utomhus. det är 12 grader i london så man kan dricka öl på uteserveringar. när fyllan var igång var det dags att möta upp fredagsragget och än en gång fick jag vänta, vänta vänta vänta. ibland tror jag att meningen med mitt liv är att vänta på folk för det är fan det enda jag gör känns det som. och att vänta på folk som kommer försent är fan bland det värsta jag vet. vi drog i alla fall till Soho och hamnade på en klubb med BARA indier. haha det var helt absurt, vi var tamefanimej det enda vita människorna därinne. så vi satt intryckta i ett hörn och drack corona och betedde oss såsom vita gör. några timmar senare var det dags för den obligatoriska fredagstaxin och tror ni jag minns den? Alltså, det enda jag minns är att jag berättar för min partner in crime att jag alltid glömmer taxiresorna och att nu skulle jag fanimej inte göra det. finns väl inget anmärkningsvärt att minnas visserligen.
nu ska ha ta en baksmälle tupplur och vakna upp med bättre välmående.

sitter hemma i ett onödigt tomt hus. min andetag ekar mellan väggarna och ensamheten gör fruktansvärt ont även fast jag vet att jag behöver den. är det bara jag som hatar när folk på film skriker och bråkar med varann för att sedan mitt i allt tumult köra ner tungan i varandras munnar och inleda vilt sex. funkar det så i verkligheten? sen är det så jävla kliché också och jag hatar klichéer. den enda klichén som funkar är vädersnacket dagen efter och man befinner sig på bortaplan och båda parter är blyga och man vet inte vad man ska säga. det kan väl vara gulligt? nä fyfan, jag gillar inte gulligt. puttinuttigt. usch. jag måste kräkas.

än en gång har mitt sinne fastnat i ett tomt jävla limbo. mitt känslosystem har pausat och allt jag gör sker på automatik. det är som att hjärnan någon gång i månaden kopplar på autopilot och bara låter mig agera på rutin. eller så har jag bara extrem ångest över att jag har huset för mig själv i tre dagar, över en helg. jag är ledig hela helgen OCH ingen är hemma. dubbelmacka av ångest.jag måste alltså låtsas att jag har så mycket vänner att jag kan supa två dagar i rad. det är ju självklart inte alkoholkonsumtions tvång på veckosluten MEN ska jag bemästra ett tomt jävla hus ensam behövs det alkoholflöde i mitt blodomlopp.
visserligen hittar man alltid nåt jävla rövartåg att bege sig ut på mitt i natten men bara för att jag KAN så kommer det inte hända. typiskt.

min blogg börjar utvecklas till en ångestdagbok. så jag återkommer när jag har lite gladare tankar att dela med mig av.