det var en bra fest.

alltså. jag fattar inte varför folk gråter i tävlingar när någon åker ut. Om man nu tycker om en person så mycket att man börja gråta så har man väl ändå bytt nr och ser till att ses efter programmet. eller?
sen att jag bölar för att dom på teve bölar för att någon åker ut skyller jag på hormoner. eller nåt sånt.

okej. nu kommer jag bli slaktad av hela svenska befolkningen för att jag skriver detta. men jag skiter i det.
är det bara jag som tycker att solsidan har gått lite till överdrift? Första säsongen är ju briljant vet inte hur många gånger jag plöjt igenom alla avsnitt. men andra säsongen, mja, det känns som dom har ansträngt sig för mycket för att göra serien ännu roligare. den behöver inte vara roligare för den är redan skitkul. senaste avsnittet, när anna och alex rensar huset, är det enda avsnittet jag tycker har hållt "solsidan" måttet.
nu kommer jag få brevbomber på posten. men är jag den enda som tycker detta?

har en lite halvseriös fråga såhär på eftermiddagskvisten: finns nå fler själar därute som sitter ner när ni duschar? eller är jag den enda som är för lat för att stå upp? att gå flera kilometer är nemas problemas, men att stå upp, stilla. det är så förbaskad tråkigt.

imorse ringde de på dörren. jag sket i att öppna men efter fem minuter bankar dom fortfarande så jag väljer att öppna. det är en gammal neger kärring och en ung vit pojke som är utrustade med en varsin bibel. dom tackar mig för att jag öppnade dörren och berättar att dom ska läsa ett stycke ur bibeln. jag stammar fram ett nejtack och stänger dörren och hör hur killen fräser: tack för den.
asså seriöst? alla sorters olika idioter knackar dörr i detta land. reklamnissarna som dumpar reklamblad för diverse olika saker knackar dörr och berättar om deras erbjudande.
förra veckan var det någon utländsk snubbe som babbla nåt om asfalten på garageuppfarten och jag stod som ett gigantisk frågetecken och mitt ansikte bara skrek: VAFAN SNACKAR DU OM IDIOOOOOTTTTTTTTTTTT. Hans tidigare självsäkra ansikte krympte till en fem årings osäkra ansikte och han gav mig sitt reklamblad med en skakig hand. jag öppnar inte dörrjäveln någe mer.

jonas hjärta cissi

jag sitter på fb och pratar med jonas. vi ramlar in på gamla tider och minns tillbaka till en incident som skedde för herrans många år sedan. innan krogtiden, innan lagligt supande skedde, innan nu. det skedde ett bråk på en fest i uppsala och det resulterade i att jag och Jonas inte pratade med varandra på över 2 månader. Vi var osams i två månader, jag hatade honom i två månader och han hatade mig. Vi undvek varandras blickar i skolkorridorerna och jag ifrågasatte vår vänskap, hans beteende och allt. Och ja. Allt detta var sjukt löjligt. Bråket var, i dagsläget, så jävla töntigt. Men då var vi 15 respektive 17 år så man får väl försvara sig med att hormonerna fortfarande spelade oss ett spratt och att vi fortfarande var omogna. Vilketsom.

Detta bråk ledde till en av mina favorit-moments i mitt liv. En stund och en händelse som beskriver vår vänskap, hur vi är mot varandra och vad vi innerst inne betyder för varandra. i två månader snackade vi skit om varandra, kräktes ur våra aggressioner med våra vänner och så en vacker dag när jag begav mig från rökbåset in i skolan och jonas från skolan in i rökbåset, så möttes våra blickar och dom var inte fyllda med hat. vi tittade på varandra och ovetandes drogs våra kroppar mot varandra. och när vi befann oss 1 dm ifrån varandra log vi och berättade att vi saknade varandra. att vi är så löjliga som håller på såhär. 2 månaders hat försvann i ett ögonblick och det var ett ögonkast som fick oss att glömma. självklart pratade vi om det som hände, förklarade oss, men utan hat. bara med kärlek och skratt. det var ett stort steg för vår vänskap. vi är såna. jag och jonas. vi bråkar, hatar och lever ut våra aggressioner och sen är det över. bortglömt. bortblåst. fast numera tar det inte 2 månader utan snarare 2 sekunder. tack och lov!


<3

idag har jag funderat sjukt mycket på det här med hur länge jag ska vara kvar i London, hur länge ska jag syssla med det här jobbet. Jag tänkte inte på det igår eller någon annan dag, bara idag. Så när jag tänkt så mycket på det att jag mår dåligt så bestämmer jag mig för att när jag varit i London ett år så ska jag göra något nytt, flytta till ett nytt land eller dra mig tillbaka till Sverige. Dvs, September. Det kändes lite bättre att ha fattat ett beslut om framtiden, jag tror jag har vuxit till mig lite och känner att jag inte vill ha framtiden helt oviss, åtminstonde inte med det jobbet jag har då jag inte kan utvecklas eller klättra på karriärstegen så att säga.

Tillbaka till saken. Så sitter jag vid middagsbordet och så frågar mamman vad jag har för planer i augusti/september, för då ska Maayan sättas i dagis och då behöver hon inte mig eller om jag vill stanna så får jag jobba 50 %.

Är det ett sammanträffande eller ödet som gjorde att den dagen jag har ångest över hur jag ska göra med framtiden och fattar ett beslut så drar mamman upp samma sak och hennes beslut stämmer överens med mitt?