idag öppnade jag mina ögon för första gången på flera flera år. världen är så fantastiskt vacker och mitt beslut att flytta till norge i augusti känns fantastiskt bra. nu ska jag bara njuta av mina sista tre månader i staden london innan jag startar ett nytt liv i ett nytt land i en ny stad.

the church not a church.

ja.

vart början man? I det stora hela så var The Sounds grymma på spelningen i fredags. vi fortsatte festande på lördagen och planen var att på söndagen gå till en australiensk bar som heter The Church, dom öppnar 12 på förmiddagen och har öppet 4 timmar. klockan elva blir jag väckt och befinner mig fortfarande i ett berusat tillstånd och nån timme senare börjar vi den långa färden till Clapham Junction, där baren befinner sig. Jag trodde alltså att det var en liten bar man satt och tog nån bärs på. ack så fel jag hade. det var en fet jävla klubb med 90% utklädda besökare. man köper en drinkbiljett och får då en påse, väska, som man kan hänga över axeln fylld med 3 öl. dom körde bara goa klassiker och sedan började någon slags tortyr av frivilliga uppe på scenen där en tjej iklädd string och nån klen bikiniöverdel utförde lätt sadistiska tortyrspel på valfri besökare. sen när hon var färdig började hon strippa av sig det lilla hon hade på sig och smörjde in sig själv och bresa med benen och hejhå vad gjorde hon INTE?
Sen blev det dans för hela slanten och det som hände på The Church stannar på the Church dock, för jag tror vi alla släppte våra hämningar lite väl mycket den där söndagen. Men fantastisk dag var det och när klubben stängde satte jag mig på tuben och åkte 21 stationer hem till huset där barnvaktandet börjar. För dom som inte skulle jobba beger man sig efter The Church till en annan klubb som heter The Walkabout, i Sheperds Bush, och fortsätter galenskaperna.

Om ni åker till London så är det ett måste att besöka The Church om man gillar utflippade fester. Det var fan guld värt!

ojoj. i tisdags blev det parkhäng och öl med gänget. Veras näst sista dag i London så det skulle avskedsfestas för hela slanten. 6 öl senare var man lagom ostadig på benen och begav sig till Camden. drack lite mer bärs och landade lagom packad i sängen runt 03. 4 timmar senare ringde väckarklockan och det var minst sagt en zombie cissi som sengångade sig upp ur sängen. 12 arbetstimmar senare begav jag mig till Hendon för att möta Sofia, lämna hennes resväska och sen åka hem och sova. det blev väl inte riktigt så, pizza och chips för hela slanten och en norsk zombiefilm senare befann jag mig i sängen och försov mig dagen efter. gav ungarna sin frukost och sen la jag mig och sov några timmar. fortfarande omättligt trött och att jag måste traska med lillan till parken i några timmar gör inte saken bättre.

nej ikväll blir det sängen så fort arbetsdagen är över. måste vara pigg och kry och fit for fight när The Sounds spelar på Koko's imorgon. Adjökens!

you never know how strong you are until being strong is the only choice you have

det blir nog norge i augusti. jag vill verkligen inte lämna london. allt är så bra här nu. men jag måste nog vara vuxen ett tag och inse att jag måste stänga dom halvöppna böckerna jag lämnade hemma i sverige. och jag vill så gärna resa runt jorden med en liten resväska och träffa fantastiska människor. utan någon som helst anknytning till samhället. vara utanför systemet några år och lära mig handskas med mig själv. jag vill bara resa runt med min lilla väska och andas luft från olika kontinenter utan att känna att det dimper ner ångest i små kuvert i min brevlåda. jag vill inte ens ha en brevlåda. jag vill inte ha några måsten och folk som säger åt mig vad jag kan och inte kan göra. jag vill vara fri som den fågel jag tror jag är född till att vara.

men först ska jag slava för det norska samhället och samla på mig massa pengar så jag kan uppfylla min dröm, att vara fri som en fågel!

sofia och jag smider också planer på en roadtrip från NY till LA år 2012-2013, om inte jorden gått under det vill säga.


vi sitter mest i parker, dricker bärs, snackar skit och lyssnar på musik.

navelsträng. inte nagelsträng.

maj månad och jag befinner mig återigen i en tidpunkt då alla jag känner i London land flyttar hem. både sofia och vera lämnar london inom 14 dagar och det är fan deprimerande. jag känner mig som en jävla höna som lägger ägg som tas ifrån mig så fort dom kläckts. men det är en del av livet antar jag och jag vet ju att när jag känner mig som mest ensam kan jag bara sätta mig på flyget hem till sverigeland där alla mina kycklingar väntar på mig. så nu till helgen är det farväl helg för Vera och helgen därpå känns det som nagelsträngen ska klippas då Sofias sista helg är kommen.

sen börjar september månad krypa sig närmre. ska jag stanna i London? ska jag sticka till Norge? ska jag flytta hem till Sverige? Ett beslut måste fattas och jag fasar för den dagen då mamman i familjen säger att hon måste ha ett svar.
Nu när alla jag känner ändå har lämna London känner jag nästan för att göra nåt helt utflippat och sticka långt åt helvete. Jag är ju ändå ensam i fucking London nu.
Nej nu ska jag laga lunch och dämpa beslusångesten.