skräckministeriet

Har varit hemma hos Mathias i Solna och kollat skräckfilm och jag kan aldrig sluta fråga mig själv varför jag utsätter mig för skräckens förskräckliga bieffekter. Jag varken njuter eller roas av skiten. Istället sitter jag och kisar med ögonen så jag knappt ser skärmen, håller för öronen eller kastar glass på mina vänner av rädsla.
En gång på jobbet stod jag i diskrummet och rensade avloppet (äckligt må jag lova) och plockar upp en handfull med ruttna räkor, gamla pasta, kaffesump och liknande. Sedan kommer en kollega inknatandes och säger mitt namn. Jag blir vettskrämd och av ren reflex kastar jag min handfulla soptipp i ansiktet på kollegan.
En annan gång blev det för jobbigt för lilla mig att titta på en skräckis så jag bestämde mig för att lägga fokus på min mobil istället för filmen vilket resulterade i att när jag tjuvkikade på filmen blev jag så jävla skraj att jag än en gång av ren reflex kastar mobilfan i väggen så den pajar. Lite kuriosa angående den historien var väl att den var min chefs mobil!
En tredje gång var jag ute med Kål och Malz och besökte kyrkogårdar och berättade sanna skräckhistorier för varandra. Precis när Kål nått klimax i sin fasansfulla berättelse tycker Malz att det prasslar i buskarna och skriker som en dåre följt av att Kål tar något form av kaninskutt och jag flyger som en vante upp i det blå och gör trippelvolter ut på bilvägen. När jag reser mig upp börjar jag slå Malin gul och blå för jag befann mig i någon form av chock/nära-döden-upplevelse/vettskrämd tillstånd.
Så, gott folk, skrämm förihelvete inte mig för det medför oanade konsekvenser