hemlängtan.

jag vet varför jag inte kan hålla min löften jag lovar mig själv emellanåt. jag glömmer ju för fan bort dom.

förra vecka söp jag stenhårt i tre dagar och lovade mig själv att bara dricka en gång kommande vecka, tackade ja till ett barnvaktsjobb lördag kväll bara för att kunna hålla mig ifrån fest. likt förbannat sitter jag tisdag kväll och bärsar med några killkompisar från sverige. blir full? Absolut. Så nu sitter jag här, torsdag och är helt jävla slut i huvudet. Humöret på sämst tänkbara humör. Gick upp klockan sju, gav barnen frukost och klockan nio la jag mig och sov i tre timmar. I.D.I.O.T.

Har fruktansvärd hemlängtan. Vill hem nu. Strosa runt på Stockholms gator i den svenska sommaren och njuta av hemma. Men jag får pina 1,5 månad till innan jag är i Sverigeland.

bild kavalkad

lite småplock ur bildarkivet från olika utekvällar i londonlandet.

jag befinner mig i en känslomässig tornado för tillfället. alla känslor har möts som värmen och kylan möts när cyklonen uppstår och i stormens öga står jag och gråter blod över något som jag inte behöver gråta över. min osäkerhet kan förstöra detta som alla andra gånger, det gick bra så länge men sen tog det stopp.

för det andra blir jag kvar i London till åtminstone December. En god vän sa till mig att jag inte borde göra något som jag inte ville. Sen har jag gått runt i nio månader med en galen ångest över en skuld som igår visade sig vara minimal i jämförelse med den bilden jag målat upp. så jag är fruktansvärt lycklig över att få stanna kvar i London med Elin ytterliggare några månader.

jag blir rörd till tårar när någon som inte vill mer än något annat att jag flyttar hem men ändå är så fruktansvärt genuin, omtänksam och osjälvisk i sina råd. jag tackar gudarna för att jag blivit välsignad med såna fantastiska vänner.

(slänger in ett sådant där löjligt hjärta igen) <3

planer?

jag har alltid varit dålig på att planera. jag hatar hur besviken folk blir när jag pga av min spontanitet avbokar vissa planer. så för att undvika ledsna miner så slutade jag göra planer och lät istället min spontanitet ta över. sen försöker folk också planera saker med mig vilket jag också suger på för jag tycker om att go with the flow, spelar oftast ingen roll vilken krog vi går på, vilket park vi ska sitta i eller vilken film vi ska se, bara jag är med mina vänner så är leendet alltid på topp.

men på senaste dagar har jag märkt att den främsta anledningen till att jag hatar att planera är att folk håller en hängandes. Tro mig, det vore hyckleri att säga att jag hatar när folk avbokar, men jag bryr mig inte om att folk avbokar, jag har ju stor respekt för det eftersom jag än gång i tiden själv var sådan, men nu är så inte fallet. Det som gör mig irriterad är när planer är spikade och så liksom försvinner dom med vinden. Personen/personer ifråga man planerat med struntar i att höra av sig och lämnar en sittandes med mobil i högsta hugg, väntandes på det där samtalet eller messet. Jag existerar inte för att sitta och vänta på att andra ska behaga höra av sig, som dom i slutändan aldrig gör. Hur svårt är det att höra av sig och säga att jag kan inte.
Jag skiter i hur lam ursäkten är, jag uppskattar bara att man hyser tillräckligt mycket respekt för personen ifråga att man hör av sig.

Tre planer gick åt pipsvängen denn vecka och jag satt där med telefonen i handen och väntade på ett mess som aldrig kom.

nu har jag delat upp mina två beslutsångest i kategorier. så nu behöver jag bara bestämma om jag ska leva efter plan A eller B. På söndag ska beslutet vara fattat och meddelat till familjen.

hjälp.

det är läskigt att sitta på trottoarkanten med hjärtat blottat. vem som helst kan ta sig in om man låter någon komma för nära.

Har haft en helt fantastiskt helg. Elin hus var tomt över helgen så vi har haft efterfest varje natt. elin har stått vid spisen och lagat mat till mig dag som natt. Det har shottas så inåthelvete, badat jacuzzi, spelat biljard, var på hemmafest, druckit kopiösa mängder bärs. så nu sitter jag som en zombie i soffan och längtar tills dagen är över så man får ta sig en lur.

försök

now that im alone i feel the lonely brokeness

I always knew I would spend a lot of time alone
No one would understand me
Maybe I should go and live amongst the animals
Spend all my time amongst the animals
And on the tracks I would go they lead to the sea
To be amongst the animals

en solig fredag i primrose hill

pub crawl

det blev brick lane igår. tro det eller ej. men vi shoppade lite vintage kläder och sen tog vi bussen i ösregnet till picadilly. där skulle vi leta upp en biograf och köpa biobiljetter. men regnet föll som aldrig föll så av en ren "slump" ramlade vi in på en bar och drack mojitos.
Elin tände till rejält på en fransman och lämnade sitt nr och namn på en fin liten lapp. sen råkade vi ta en öl till och sen råkade vi ta bussen till Camden och dricka ännu mera öl med ett skönt killgäng. Det blev en riktig jävla pubcrawl, tror vi var på sammanlagt 10 pubar denna söndagkväll.

Augusti kommer snart och jag vill inte lämna London. Men men....

Ja. Då var ytterliggare en fredagskväll överstökad. V begav oss till primrose med massa öl och toalettpapper och drack massor men kissade mer. Sen drog vi till camden head och drack massa öl, träffa en neger som hette cornelis. Pratade om nedskräpning med en av vakterna och blv tillfälligt instängda på krogen då det blev ett fruktansvärt ståhej slagsmål utanför med brutna näsor och arresteringar (säger man så?). Sen vettni. sen bröt ja huvudregeln nr 1 i mitt hus. Jag tog med mig en person av det motsatta könet hem. Familjen är bortresta över helgen och Elin säger att då ska man passa på att ta hem killar. Absolut inte sa jag. Men några liter öl senare så var de världens bästa ide. Hoppa studsmatta klockan 5 på morgonen och kedjeröka i trädgården, som också är förbjudet, var vad som försegick på derwent avenue denna fredagsnatt.

Annars har vi spenderat denna lördag med att dö framför teven och leta thairestauranf i flera timmar. Thaimaten smakade röv rent ut sagt. Sju pund rakt i sjöjäveln. Nu blir det filmnatt hemma hos elin och imorgon brick land och bio.

Adios.

jag tror inte jag förstår vad som är viktigt och inte viktigt för mig. eller jag förstår väl egentligen, men vägrar ge efter för vad jag tror starkast på. det är väl därför saknaden gör så fruktansvärt ont.

vill inte du leka med dom andra barnen ferdinand.?

idag läste jag något väldigt vackert. jag skulle vilja vara totalt jävla öppen och skriva exakt vad som skrevs och förklara varför det rann ner tårar för mina kinder när jag läste det. men mitt lilla hemliga skåp i min hjärna kommer aldrig vara helt ren från smuts.
det handlade i stora drag om kärlek från en person till en annan och det var så fint, men varför jag grät var för att jag inte har samma relation till den personen i mitt liv, och det gjorde ont i hjärtat att jag inte kunde få känna samma kärlek och respekt som hon gör. jag kommer aldrig kunna få det i hela mitt liv och det svider. det är inte jag som gjort fel. men jag blir arg på livet när inte alla får känna som just denna person i sitt brev får känna. se upp till någon så fruktansvärt. någon att alltid förlita sig på. jag har ju er mina fantastiska vänner. men jag pratar djupare än så. jag blir snarare ledsen än arg.

istället för att ligga tryggt och simma med dom andra fiskarna på havets botten kommer jag alltid kippa efter luft på ytan. hålla fast vid något som är fördömt sen lång tid tillbaka.