jag/vet/inte

inatt var en mycket konstig natt.
klockan är 10.00 och jag har två fem åriga flickor som leker i rummet bredvid och stereon är på högsta volym. jag är helt tom på känslor, som jag alltid är när jag vissa nätter ligger och gråter åt det förflutna. jag gråter mest för att jag blir så fruktansvärt förbannad på mig själv att jag inte kan låta det förflutna var överstökat utan istället ältar allt som hänt, tänker, funderar, blir ledsen, ensam och miserabel. när allt ältande var klart och jag var så trött att jag knappt kunde andas fick jag sjukt ont i magen, sån där magont man får när man blir magsjuk, när magen sväller upp som en ballong och man mår så illa att man sitter hukad över toaletten för att invänta helvetet. men helvetet bröt aldrig ut, tur det för jag var alldeles för trött för att gå till toaletten. sen började jag frysa. två täcken, två långkalsonger och en tjocktröja senare låg jag fortfarande och skakade av frossa. jag blev yr i bollen och svamlade i flera timmar. när klockan var runt 04.00 somnade jag och vaknade tre timmar senare och mådde bra.
någon som kan förklara detta?

imorgon börjar besökshetsen från Sverige och det behövs verkligen! Min hjärna orkar inte gå på sparlåga längre och jag behöver min fantastiska vänner precis just nu!

kär/lek

jag och sofia satt för några dagar sedan och pratade om män (ovanligt?) och att bilden film ger av män är grymt felaktig. dom är inte lika ömma, sensuella, goa och fantastiska som mediavärlden ger sken av. "såna män finns inte i verkligheten" muttrade vi. vi satt och kollade på blue valentine när denna diskussion dök upp och ett par sitter på bussen och tjejen ligger i hans famn och gråter och ja, det finns en hel historia bakom den scenen MEN vi insåg då att såna män finns inte. men några dagar senare och jag tänkte tillbaka på mitt egna patetiska dejtande-kärleksliv kalla det vafan du vill. jag insåg iaf att jag har träffat en sån kille. en sån där go, fantastiskt, full av sprudlande romantisk kärlek, en sån som håller om dig när du gråter. ja en perfekt man. jag har träffat honom, han finns. men jag var inte värdig hans vackra kärlek och jag var bara dum i huvudet och kastade bort denna man som stod så tappert och väntade på att jag skulle öppna upp mitt hjärta.
än i dag tänker jag mycket på denna fantastiska karl och jag är väl införstådd med att jag gått miste om den bästa människan i världen. han kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta och jag hoppas han träffar den bästa tjejen i hela världen som behandlar honom som en ängel och inte som en påse skit - som jag gjorde.

forgive them even if they are not sorry

ångest.
ikväll låter jag flashbacks från gårdagen plåga mitt bakfulla huvud. jag festade med ett gäng karlar och skulle prompt berätta hur coola dom var, ha armbrottning över bardisken för att visa hur okvinnlig jag är och betala för alla ölrundor. jag blir numera full på ett glas vin i princip så jag måste lära mig dricka med måtta. fan att bara vara med karlar gör mig så uppmärksamhetskåt att jag får betala ett högt ångestpris dagen efter. men jag hade jävligt kul så det får väl vara mödan värt.
bakfull och eländig tog jag samma gamla vanliga lördagsrunda på vägen hem från bortaplan till brent cross. skulle köpa ett par jeans och ställer mig i kön när jag ser en snygg jacka. alla ölrundor hade lämnat ett stort hål i plånboken så jag fick välja; jeans eller jacka. eftersom jeans är vad jag behöver mest så tog jag jackan. så nu har jag väl 40 par jackor. eller nåt.

barn verkar tro att man är nån slags trollkarl eller magiker och vad är dealen med att dom aldrig fattar? Hur många gånger ska man behöva säga samma sak och saken är ju den att dom inte har glömt, utan dom vill ju bara att man ska trolla fram deras vilja eller så tror dom att om dom tjatar tillräcklig länge så slår deras önskan in.
Ett praktexempel på något som gör mig fullständigt galen.

Lia 5 år: I wanna watch Mr Bean. ( Jag slår på mr bean och efter 5 minuter är det reklam)
Lia: can you put something else on?
Cissi: There's more mr bean after the adverts.
Lia: i wanna watch something else, not mr bean.
(mormor dyker in och börjar zappa på teven)
mormorn: what about mister bean?
Lia: Yeeah i wanna see that.

Jaha????????????????????

Eller ännu värre, mamman brukar spela in barnprogram och dom hamnar på en s.k planner där man kan spola, pausa och ha sig. Men just idag fanns det inget på plannern så hon får nöja sig med live-tv och så blir det reklam.

Lia: can you please fast forward.
Cissi: you can't fast forward its live television
Lia: no its not
Cissi: yes it is.
lia: not its not
Cissi: yes it is
Lia: can you at least try
Cissi: no, its live television, you can only fast forward if its on the planner
lia: yes you can
Cissi: no you cant
Lia: can we watch something on the planner then
Cissi: there is nothing in the planner
Lia: yes it is
Cissi: no it isn't

ja. ni fattar. såhär spenderar jag min dagar. i meningslösa ordkrig med 5 åringar som knappt kan läsa.

ojoj, mars ser ut att bli en fantastisk månad för mig. Nästa vecka kommer moster plus kusin på besök och så fort dom far hemåt sverigeland tittar Sofia förbi för en festhelg. Helgen därpå kommer Jennie för ett besök och helgen därefter kommer Sigge och Eveline, hur mer fantastiskt kan det bli? Det bästa är att jag är ledig VARJE helg, förutom den som kommer nu, men då får jag inget finbesök så sak samma. Jag är en mycket nöjd och glad Cissi. Sen i April beger jag mig hemåt en snabbis och sen därefter är det Maj månad och sommar, åtminstonde i London. Tjolahopp!

Don't hide in doorways you may find the key that opens up your soul

ojoj, imorgon börjar jag jobba klockan 06.30 med två små flickor att underhålla. men det är inte mig det är mest synd om för imorgon ska dom skala av skinnet på korven på den äldsta.

annars har jag huset för mig själv hela förmiddagen och jag låter Dio dundra ut genom högtalare och så fortsätter jag dagen med att leva i det förflutna och låta gamla minnen fylla min själ av värme! Dio tar mig tillbaka till alla galna festivaler jag vart på i mina dagar och jag börjar inse hur mycket jag verkligen vill gå på Sweden Rock, inte för att line-upen är så värst attraherande, utan snarare för att få umgås med alla mina sköna vänner under en vecka fylld med alkohol och musik och att få skapa nya galna minnen.

jag vill kunna göra som dumbledore gör. ta en trollspö och dra ut alla tankar ur min skalle och lägga ner dom i en stor skål. då kanske man kan titta på sina tankar istället för att behöva föreställa sig dom i huvudet. då kanske dom blir mer verkliga och självklara och så kanske man mot alla odds kan bestämma sig för nåt. denna ovisshet ger mig ständig huvudvärk. det är som att varje tanke slår mig i hjärnbarken med en träslägga. jag vet inte vad som smärtar mest. ovissheten eller slagen?

onödig grej att irritera sig på nr 1268748940

en sak som stör mig så in i helvete är en reklam som ständigt rullar på englands skit teve ( deras tv tablå suger ). en kille och en tjej är på dejt och hon tänker: åh en söt kille, sött leende, vi har det trevlig och allt jag kan tänka på är min kliande hårbotten. klia inte klia inte. sen vänder böjer hon sig under bordet och kliar skallen. tittar upp så är hennes tidigare platta perfekta hej- jag-har-inte-ett-hårstrå-som-ligger-fel-eller-en-enda-kluven-hårtopp numera rufsigt och killen tittar så sött på henne.
asså, är det någon slags vett och etikett regel jag missat gällande dejting att man inte får klia sig i huvet? är det jätteskamligt eller? kliar håret kliar jag tillbaka även om det du tycker det är äckligt. sådeså.

det var en bra fest.

alltså. jag fattar inte varför folk gråter i tävlingar när någon åker ut. Om man nu tycker om en person så mycket att man börja gråta så har man väl ändå bytt nr och ser till att ses efter programmet. eller?
sen att jag bölar för att dom på teve bölar för att någon åker ut skyller jag på hormoner. eller nåt sånt.

okej. nu kommer jag bli slaktad av hela svenska befolkningen för att jag skriver detta. men jag skiter i det.
är det bara jag som tycker att solsidan har gått lite till överdrift? Första säsongen är ju briljant vet inte hur många gånger jag plöjt igenom alla avsnitt. men andra säsongen, mja, det känns som dom har ansträngt sig för mycket för att göra serien ännu roligare. den behöver inte vara roligare för den är redan skitkul. senaste avsnittet, när anna och alex rensar huset, är det enda avsnittet jag tycker har hållt "solsidan" måttet.
nu kommer jag få brevbomber på posten. men är jag den enda som tycker detta?

har en lite halvseriös fråga såhär på eftermiddagskvisten: finns nå fler själar därute som sitter ner när ni duschar? eller är jag den enda som är för lat för att stå upp? att gå flera kilometer är nemas problemas, men att stå upp, stilla. det är så förbaskad tråkigt.

imorse ringde de på dörren. jag sket i att öppna men efter fem minuter bankar dom fortfarande så jag väljer att öppna. det är en gammal neger kärring och en ung vit pojke som är utrustade med en varsin bibel. dom tackar mig för att jag öppnade dörren och berättar att dom ska läsa ett stycke ur bibeln. jag stammar fram ett nejtack och stänger dörren och hör hur killen fräser: tack för den.
asså seriöst? alla sorters olika idioter knackar dörr i detta land. reklamnissarna som dumpar reklamblad för diverse olika saker knackar dörr och berättar om deras erbjudande.
förra veckan var det någon utländsk snubbe som babbla nåt om asfalten på garageuppfarten och jag stod som ett gigantisk frågetecken och mitt ansikte bara skrek: VAFAN SNACKAR DU OM IDIOOOOOTTTTTTTTTTTT. Hans tidigare självsäkra ansikte krympte till en fem årings osäkra ansikte och han gav mig sitt reklamblad med en skakig hand. jag öppnar inte dörrjäveln någe mer.

jonas hjärta cissi

jag sitter på fb och pratar med jonas. vi ramlar in på gamla tider och minns tillbaka till en incident som skedde för herrans många år sedan. innan krogtiden, innan lagligt supande skedde, innan nu. det skedde ett bråk på en fest i uppsala och det resulterade i att jag och Jonas inte pratade med varandra på över 2 månader. Vi var osams i två månader, jag hatade honom i två månader och han hatade mig. Vi undvek varandras blickar i skolkorridorerna och jag ifrågasatte vår vänskap, hans beteende och allt. Och ja. Allt detta var sjukt löjligt. Bråket var, i dagsläget, så jävla töntigt. Men då var vi 15 respektive 17 år så man får väl försvara sig med att hormonerna fortfarande spelade oss ett spratt och att vi fortfarande var omogna. Vilketsom.

Detta bråk ledde till en av mina favorit-moments i mitt liv. En stund och en händelse som beskriver vår vänskap, hur vi är mot varandra och vad vi innerst inne betyder för varandra. i två månader snackade vi skit om varandra, kräktes ur våra aggressioner med våra vänner och så en vacker dag när jag begav mig från rökbåset in i skolan och jonas från skolan in i rökbåset, så möttes våra blickar och dom var inte fyllda med hat. vi tittade på varandra och ovetandes drogs våra kroppar mot varandra. och när vi befann oss 1 dm ifrån varandra log vi och berättade att vi saknade varandra. att vi är så löjliga som håller på såhär. 2 månaders hat försvann i ett ögonblick och det var ett ögonkast som fick oss att glömma. självklart pratade vi om det som hände, förklarade oss, men utan hat. bara med kärlek och skratt. det var ett stort steg för vår vänskap. vi är såna. jag och jonas. vi bråkar, hatar och lever ut våra aggressioner och sen är det över. bortglömt. bortblåst. fast numera tar det inte 2 månader utan snarare 2 sekunder. tack och lov!


<3

idag har jag funderat sjukt mycket på det här med hur länge jag ska vara kvar i London, hur länge ska jag syssla med det här jobbet. Jag tänkte inte på det igår eller någon annan dag, bara idag. Så när jag tänkt så mycket på det att jag mår dåligt så bestämmer jag mig för att när jag varit i London ett år så ska jag göra något nytt, flytta till ett nytt land eller dra mig tillbaka till Sverige. Dvs, September. Det kändes lite bättre att ha fattat ett beslut om framtiden, jag tror jag har vuxit till mig lite och känner att jag inte vill ha framtiden helt oviss, åtminstonde inte med det jobbet jag har då jag inte kan utvecklas eller klättra på karriärstegen så att säga.

Tillbaka till saken. Så sitter jag vid middagsbordet och så frågar mamman vad jag har för planer i augusti/september, för då ska Maayan sättas i dagis och då behöver hon inte mig eller om jag vill stanna så får jag jobba 50 %.

Är det ett sammanträffande eller ödet som gjorde att den dagen jag har ångest över hur jag ska göra med framtiden och fattar ett beslut så drar mamman upp samma sak och hennes beslut stämmer överens med mitt?

jag börjar tröttna lite på det här jobbet nu, det är för enformigt. Jag gör samma saker varje dag, jag har fastnat i en monsterrutin som sakta stryper mig. jag känner att jag vill åka hem till Sverige igen, jag har lämnat så fina människor där hemma och det gör så ont att inte få se dom oftare än jag gör. jag läser folks bloggar och ser bilder på vackra stockholm som jag saknar något enormt.
jag kan ha hamnat i en anti-månad, men jag ska hålla ut ett tag till och se hur jag känner! men innan september är jag klar med London iaf. Den saken är säker!

jag har fått den finaste gåvan en människa kan få. världens finaste, vackraste och genuinaste vänner.









ni vet vilka ni är. <3

sometime's i wanna rip out your throat.

OC's pinsamma "åh jag är kär i dig men vågar inte visa det" och "oj han lägger handen på min axel" blandat med sjukt långa blickar och översensuella ögonblick får mig att aldrig vilja tycka om en karl nåt mer. eller visa känslor. har vi inte sett nog?

och att kirsten tvärvägrar att ryan bor under deras tak för sin sons säkerhet försvann som ett löv under en tornado när hans mamma tog en drink för mycket. trovärdigt? skulle inte tro det. tjolahopp.

idag är en sån där dag då man önskar att man inte levde och de sista man vill då är att tjata på massa snorungar som inte lyssnar på vad fan man säger. men dom är i skolan nu tack gode gud. bara lillan som är kvar hemma och hennes sätter jag framför teven så jag slipper få nåt jävla utbrott där jag inte kan ansvara för mina handlingar.
min kängor gick sönder imorse, när kylan kom tillbaka, så nu får jag dras med ett par sketna tygskor som det är hål i sulan på dvs om det regnar så blir fötterna dyngsura och det här är fucking england. det regnar varje jävla dag. tog med mig tre par jeans till englandet, och det enda paret som det inte var STORT hål mellan bena på blev det ett stor hål mellan bena på igår. Samtidigt som alla mina kläder får mystiska hål i sig. Så jag har inga hela kläder eller skor. så mitt i allt tar mitt smink slut, så jag har ingen mascara, foundation eller nåt alls och inte fan har jag ett korv öre heller. nu låter jag som en ytlig materiell gnällspik men det skiter jag i. nu ska jag dra nåt gammalt över mig och försöka att inte tänka på min miserabla livssituation. alla kan dra åt helvete idag.

sitter hemma i det tomma huset igen. det är så tyst att jag hör mina tånaglar växa.

jag svepte en flaska vin igår och begav mig för att möta Luca vid Elephant and Castle. Vi hade lite meningskiljaktigheter gällande vart vi skulle öla och jag hade en tickande bomb med ångest i hjärnan och ville bara hoppa på tåget mot fyllan fortast möjligt. men jag gick med på att åka dit han ville med kravet: kommer du försent slår jag ihjäl dig. 18.53 står du utanför tågstationen annars är du död. (luka kommer ALLTID försent därav hetsen). Tror ni karljäveln är där klockan 18.53? Nej. Jag skickar ett mess: you're late
han fick inte ens en punkt i det messet, utesluter jag punkter är jag arg. vad gör han kl 18.53? Jo, han är i sin lägenhet och stryker en skjorta. Som om den anledning gjorde mig mindre arg. Jag står i en mörk jävla gränd som ett stycke kött väntades på att bli uppäten av lejon och han stryker en skjorta. s.u.c.k. sen säger han: oh you should have waited inside, this is very bad street, two men got killed here a week ago. jahaja det säger du så medan du strök din skjorta stod jag offer för nästa dödsfall. halleluja. jag e inte bítter jag inte.

vi begav oss till Shoreditch och sänkte några öl och pratade jobbiga saker och kejderökte utomhus. ja, utomhus. det är 12 grader i london så man kan dricka öl på uteserveringar. när fyllan var igång var det dags att möta upp fredagsragget och än en gång fick jag vänta, vänta vänta vänta. ibland tror jag att meningen med mitt liv är att vänta på folk för det är fan det enda jag gör känns det som. och att vänta på folk som kommer försent är fan bland det värsta jag vet. vi drog i alla fall till Soho och hamnade på en klubb med BARA indier. haha det var helt absurt, vi var tamefanimej det enda vita människorna därinne. så vi satt intryckta i ett hörn och drack corona och betedde oss såsom vita gör. några timmar senare var det dags för den obligatoriska fredagstaxin och tror ni jag minns den? Alltså, det enda jag minns är att jag berättar för min partner in crime att jag alltid glömmer taxiresorna och att nu skulle jag fanimej inte göra det. finns väl inget anmärkningsvärt att minnas visserligen.
nu ska ha ta en baksmälle tupplur och vakna upp med bättre välmående.

sitter hemma i ett onödigt tomt hus. min andetag ekar mellan väggarna och ensamheten gör fruktansvärt ont även fast jag vet att jag behöver den. är det bara jag som hatar när folk på film skriker och bråkar med varann för att sedan mitt i allt tumult köra ner tungan i varandras munnar och inleda vilt sex. funkar det så i verkligheten? sen är det så jävla kliché också och jag hatar klichéer. den enda klichén som funkar är vädersnacket dagen efter och man befinner sig på bortaplan och båda parter är blyga och man vet inte vad man ska säga. det kan väl vara gulligt? nä fyfan, jag gillar inte gulligt. puttinuttigt. usch. jag måste kräkas.

än en gång har mitt sinne fastnat i ett tomt jävla limbo. mitt känslosystem har pausat och allt jag gör sker på automatik. det är som att hjärnan någon gång i månaden kopplar på autopilot och bara låter mig agera på rutin. eller så har jag bara extrem ångest över att jag har huset för mig själv i tre dagar, över en helg. jag är ledig hela helgen OCH ingen är hemma. dubbelmacka av ångest.jag måste alltså låtsas att jag har så mycket vänner att jag kan supa två dagar i rad. det är ju självklart inte alkoholkonsumtions tvång på veckosluten MEN ska jag bemästra ett tomt jävla hus ensam behövs det alkoholflöde i mitt blodomlopp.
visserligen hittar man alltid nåt jävla rövartåg att bege sig ut på mitt i natten men bara för att jag KAN så kommer det inte hända. typiskt.

min blogg börjar utvecklas till en ångestdagbok. så jag återkommer när jag har lite gladare tankar att dela med mig av.