när jag blir pissfull börjar jag prata på svenska. utan att märka det själv. så när allas ansikten förvandlas till enorma frågetecken så börjar jag förstå vad som pågår.

Sökord

1.pornografiskt material

2. bo på snörmakarvägen

3.jonathan groff

sök på dom orden på google så kommer min blogg upp. enligt statistiken.

Things guys SHOULD NOT do/wear

Smaken är som baken. Absolut. Men det finns också saker som är oacceptabla i varje flickas ögon.

1. Knäppa alla knappar på skjortan, lämna lite plats för andningsmöjligheter och minska dubbelhake effekten.
2. Knyta skorna så hårt att blodtillförseln till fötterna stryps.
3. För korta byxor alá Forrest Gump. Njaee.
4. AXE parfym. Känns väldigt gjort.
5. Mustasch alá Günther har inte varit populärt sen.... aldrig.
6. Snushångel.
7. Våldta käften med tungan under ett hångel är inte att föredra.
8. Fittskägg.
9. Gångstilen. Gå normalt inge jävla gungande och dinglades med armarna utsträckta som en blå neger gangster i Brooklyn.
10. Rosa skjorta. Inte ens stureplans bratzen can pull that look off.
11. Koftan prdyligt hängandes över axlarna.
12. Stora muskler. Visst. En t-shirt i storlek XXS på det. Nej tack.

varför måste alltid kvinnan spela rollen som hon-som-förstör-det-roliga i filmer? Är kvinnor sådana i verkligheten? i sådant fall blir jag kräkfärdig. Är kvinnan alltid the party ruiner och männen de omogna eller har filmskapare bara en tendens att stereotypknulla alla kvinnliga fruar i filmer?
om det nu tillhör vanligheten att det kvinnliga könet måste ta sig an den ansvarsfulla rollen och männen får alltid vara den som inte bryr sig hur kommer det sig? Jag har inte växt upp i en sådan familj så det kanske är därför jag är så ovetandes om detta. jag hoppas alla kvinnor därute slutar ta livet så jävla seriöst, vi ska all dö i slutändan så varför inte ha lite kul på vägen.

nu kommer jag få en bitchslap eller en brödkavel uppkörd i röven av ett gäng feminister. men feminister tar också livet för seriöst så ni kan också sluta vara the party ruiner. ( jag pratar om extrem feminister och inte gamla hederliga sådana)

har sjukt mycket inspiration att skriva massor massor massor. på engelska också. så bloggen blir lidande.

igår träffade jag fabulous Luca som är min största inspirationskälla att skriva. Han pushar, läser och ger feedback. Igår slog vi våra kloka huvuden ihop och bärsade i Soho. Han lämnade mig över mig till förra helgens krogragg runt tolvsnåret vid en ascool underground pub i en liten gränd som skrek RAPE ME! Men med bastanta karlar vid min sid överlevde jag. Sitter nu och grubblar på fenomenet minneslucka due to alcohol abuse. Både förra helgen och denna helg har kvällarna bjudit på en minneslucka vardera. Denna minneslucka äger alltid rum i taxin. Jag minns aldrig taxiresorna. Varför väljer min hjärna att radera taxiresorna ur mitt minne, enbart?!
Jag letar efter en nål i en höstack här eller en fis i rymden för frågan kommer aldrig få ett svar. Nästa vecka ska jag bannimej minnas taxiresan. BANNIMEJ!

blir läka irriterad varje gång jag sett ett inspelat avsnitt av grey's anatomy och hinner se 5 minuter av criminal minds innan inspelningen tar slut... jag.lär.mig.aldrig.

aldrig.aldrig.aldrig.

och varför tittar jag på grey's? den där lexie och hon oskulden pratar alldeles för mycket alá gilmore girls. rappt och uppkäftigt. det liknar en fjortis serie fast med vuxna människor.

bloggtorka. genomgår min sjuttioelfte förkylning och saknar inspiration att skriva nåt annat än bläääääääääääääääääääääääääääääääääääää. när det rinner snor ur ögonhålorna och man måste ha munnen vidöppen för att andas ordentligt så vill man inget annat än att skeda med täcket och sträckkolla film hela dagarna, något som jag sysslar med i väntan på att bli frisk. adios.

studenten 2007 nostalgi

snart 4 år sedan... tiden går alldeles för fort...

att tala mer engelska än svenska sätter sina spår. jag ska förklara för Sofia vad serien Misfits handlar om: det är ett gäng ungdomar som gör community service och så blir dom struck by lightning och får super powers.

det handlar än så länge mer om lathet (att inte orka översätta till svenska i huvudet) än om Maria Montazami syndromet. men att man faktiskt pratar så där utan att själv märka det är ett illa tecken på att man snart hamnar i det facket.

Sofia skickar iallafall sina bilar på reparatur och inte reparation.

Så här glada var vi i Fredags när vi dansade i fem hela timmar på dunderklubben Koko!

Har funderat länge på varför jag och mamman i familjen inte står varandra närmre än vad vi gör, för potentialen finns där. Mamman är som en glad fågel som kvittrar av glädje och väldigt öppen för att "öppna" sig personligt. Så idag slog det mig att det var jag som var orsaken till att vi fortfarande inte riktigt blommat ut inför varandra.
Det var bara hon jag och lillan hemma så jag lagade lite krubb och vi snackade. Eller ah, hon ställde frågor och svarade och så var det med det. Det blev lite utav en envägskommunikation för mamman. Och hur jävla tråkigt är inte det? Jag har 22 år att dela med mig av och hon har hela 36 år. Nån jävla fråga måste jag väl komma på. Jag startade min lilla öppning till tvåvägskommunikation med att prata om svensk traditionell mat sen spånade vi vidare på annat och jag måste medge man blir lite mindre "tassa på tå" när man kommunicerar med sina sambos (?). Det är inte det att de vuxna i huset är ointressanta för tro mig det är tvärtom, jag delar hus med en annan religion så intresset att lära känna dom bättre är minst sagt stort.

Detta får mig att undra om jag har svårt att öppna mig inför andra? För jag har sannerligen spenderat ett helt liv med att tro motsatsen. Eller så har jag varit dum nog att tro att vara social och öppen är samma sak. För det är det uppenbarligen inte... eller? Jag vet svaret på mina egna frågor egentligen, jag sitter bara och försöker klura ut om jag är en av dom tråkiga personerna som aldrig frågar något tillbaka. Dom som brukar envägskommunikation.

skrollar ner sidan på aftonbladet och blicken fastnar på artikel som lyder: snygga kvinnor får döttrar.
( en timme tystnad av häpnad )

öh.?!?! Vad är detta? Har aftonbladet seriöst skrivet en artikel om att snygga kvinnor får döttrar? Nu är jag så trött på utseende hets och smala kroppsideal att jag kräks på allt som har med utseendefixering att göra. Det finns tusen bättre saker att göra än att forska i varför man får en dotter eller son OCH därefter skriva en artikel om detta. Får man en dotter så får man och får man en son så får man. Måste 2000-talet gräva fram svar, funderingar och teorier om allt?
"Fula" kvinnor får döttrar och "snygga" kvinnor får döttrar. Sen har jag växt upp i tron om att det är karlarnas små soldater som avgör könet inte kvinnans utseende. Men det kanske är lite gammalmodigt av mig att tro något sådant?

Förlåt, nu ska jag gå och spy och titta i spegeln och se om jag kommer få en dotter eller son!

Jahaaajaaaa!

Jag skriver inget för det känns inte som jag har något vettigt att komma med eller så är det för personligt att det kommer inte längre än till utkastet eller dagboken.
Tråkiga är att Sara har bestämt sig för att åka hem till swedenland för att ta tag i skola så jag blir ensam kvar här nu. Alla flyr Englandet. Jag måste ut på kompis-hunt snart, för att sitta och ruttna i mitt rum kommer inte att hända. Jag längtar tills Camilla kommer tillbaka, minst 2 månader kvar. Om du läser detta Camilla: kom hit så fort din Asientripp är klar. Jag saknar dig alltför mycket!

Jaja. Jag och Sara tog en tripp till Soho och festande med the queers och dansade natten lång i helgen. När puben stängt ska vi försöka bege oss hem och vips så svischar en buss förbi som turligt nog är bussen som skall ta oss hem till våra varma sängar. Jag har alltid turen att trots att jag befinner mig på fel ände av stan så dyker alltid en buss upp som tar mig hem. Eller så vet jag vart bussen går ifrån men när dom tillfällena dyker upp blir jag plötsligt lat och tar taxi. S.u.c.k.

sicko

på nyår satt jag och sara hemma i judehuset och smockade i oss tacos och massa annat skit. klockan tolv haffade vi champagneflaskan och promenerade mot bron som skulle ge oss utsikt över hela london. njae, blev inte riktigt så, men en utsikt blev det och champagnedrickande. sen gick vi hem och sov.

på lördagen bestämde vi oss för att gå på bio. det blev utgång för hela slanten istället och barrunda i Camden. efter några öl för mycket fick jag en av mina sedervanliga "jag måste hem" anfall och lämnade sara att ensam ta sig an camden. innan jag hoppa på N5an köpte jag ett junkfood mål på nån turkkiosk. ensam på bussen slafsar jag likt ett svältande afrika barn i mig maten med mina händer då gaffel/kniv glömdes i kiosken. detta junk food mål var en traditionell fish and chips med tillhörande sås. folk skrattade åt mig på bussen då jag trycker i mig maten med hela knytnävar i käften och fish&chips sås rinnades ur munnen och ner på kläderna. med halva knytnäven i käften och med ögonen i kors vänder jag mig mot de skrattande åskådarna och utbrister: stop staring, i forgot the fork okaaaay?!?!? och så slickar jag av fingrarna efter det. dom slutade inte skratta och jag slutade inte äta förrän varenda pommes och saltkorn var inne i käften på mig. när alla föda var slut slickade jag av tallriken och mina fingrar.
jag kan fan inte ens skämmas åt mitt beteende för det är så jävla patetiskt och roande. det var iallafall sista gången jag fyllekäka på bussen. förhoppningsvis.

nu är jag monstersjuk och ska ta en powernap. hejhå.