lia har lite sadistiska tendenser. första frukosten efter min hemkomst får hon för sig att "servera" mig en av hennes gosedjur, som är en gris, till frukost.

"you eat pork dont you cissi?"

jag svarar ja och hon lägger upp Peppa Pig på en tallrik framför mig och börjar låtsas stympa grisen.

"cissi wants som piglegs. yes...." hon "skär" av fötterna och så fortsätter hon så där tills hon har "slaktat" färdigt Peppa Pig. Sen tittar hon på grisen och säger hånfullt " why are you still smiling" och så hånler hon.

sverige var underbart om man bortser från vädret, då njuter jag mer av londons plusgrader.
det första dagarna i mitt hemland njöt jag till fullo och sög in stockholmsrutiner och jag slutade aldrig förvånas över att man kan prata i mobilen på tuben. trots att jag bott i stockholm i 1,5 år och i london i enbart 3 månader så är det svårare att återfinna sig i gamla rutiner än att vänja sig vid dom nya. att korsa gatorna i sverige var omöjligt, jag har vant mig vid att titta åt "fel håll" och nu när jag med en gång skulle titta åt rätt håll så visste jag inte vad rätt håll var längre. höger och vänster blev som en dimma av förvirring. det slutade med att jag antingen sket i att ens titta efter bilar eller så skakade jag huvudet åt alla håll skrikandes: vilket håll tittar man åååååååååååt?".

sen efter elva dagars fantastisk umgängeshets var det dags att åka hem, bakfull och eländig. mitt handbaggage vägde 2 gram för mycket och var för bred för ett handbagage. jag hade i all hets bara tryckt ner all skit där och kämpat med dragkedjan i några jävla timmar när jag står i incheckningskön och inser att jag har glömt lägga mina "vätskor" i en plastpåse OCH tagit ur laptopen. har ångest i en kvart och får stressångest över att det är monsterkö som går långsamt MEN den rör sig. när ska jag hinna plocka ur sakerna? för att gå ur kön existerar inte. det visar sig att det finns ett litet bås för mitt ändåmål precis innan röntgen. upp med dragkedjan och ut med all skit. jackan, sminkväska laptop och... ett stycke julskinka?!?!?! min ögon håller på att ramla ur ögongroparna. jag försöker förstå varför det ligger julskinks bitar i min resväska. jag vänder mig om. en kille ser julskinksbiten och tittar suspekt på mig. jag minns plötsligt julskinks kriget vi hade hemma hos matte innan jag tog bussen till centralen. suck. jag överväger att slänga bitarna men att riskera att alla i kön ser mina julskinksbitar är för fasansfull. jag slänger ner skinkan i resväskan och stänger. tullen säger inget om mina julskinksbitar. tack.gode.gud.

förutom en sliten 22 åring osandes av baksmälla,med ett jävla kaluffs och ett för tungt och för stort handbagage fylld med julskina så stank jag också nåt förjävligt av öl. inte pga av överkonsumtion dagen innan (vilket dock stämmer men) utan för att vi bestämde oss för att lämna puben i all hast dagen innan och jag med en nyköpt öl fattar beslutet att smuggla ut ölen i handväskan. efter några minuter har jag glömt ölen i väskan och behandlar den inte längre varsamt. fyllekäk på donken och jag känner att min väska är dyngsur. ölen har ramlat och min kamera, mitt smink, min tröja och mitt allt är dränk i öl. detta hinner inte tvättas innan hemfärd till london så jag fick springa runt med mina öldränkta saker i mina enorma fickor på jackan då resväskan redan vägde övervikt. jag hade tydligen en lite sax i jackfickan också, tullen sa inget. tullen bryr sig inte om saxar eller julskinksbitar men att ta av sig skorna innan metalldetektorerna är ett måste.

när linda berätta för mig att hon var med barn sa jag att du kommer föda på julafton och det kommer bli en tjej. jag fick alla rätt. idag ska jag åka till BB och hälsa på lillskrutten!

sen hade vi en tomte med rullator i år. trots att alla är för gamla för tomten vill vi ha en ändå. det blir inte samma grej. tomten kastade julklappar på oss.

jag är definitionen av ordet sliten. dock inte ett uns av baksmälla trots gårdagens konsumtion. sliten var det.

i min familj måste man ibland skrika för att kunna kommunicera. jag gillar inte att skrika, tycker inte att det fyller något syfte. ringde min far imorse för att informera om hur min hemfärd hem skulle se ut. det blev massa dividerande och tillslut lacka jag ur och skrek. han fatta direkt. men det skriket eggande igång ett fruktansvärt humör och hela morgonen skrek jag på matte. stackars.
nu sitter jag i Enköping, smällt i mig två cola på alldeles för kort tid och snart är det middagsdags yummi.
jag återförenades med min kamera också. bilder bilder bilder. jag kommer bli kort knarkare.

jag har varit i sverige i tre dygn och lyckas trycka i mig 3 pizzor, 2 donkenmål, 1 maxmål och 2 chipspåsar...

jag är på svensk mark. och helvete vad fantastiskt det känns!

Från det att jag hörde flygplans hjulen studsa på landningsbanan har ett stort leende suttit fastklistrat på mitt ansikte. Jag log den kvarten det tog att gå från flygplanet till flygplatsen i snöstormen. jag log när jag satt 1,5 timme på en full och kokhet buss och gissa om jag log när vi kom in i Stockholm. Den enorma kramen jag planerade att ge Matte när vi möttes på centralen dog ut i ett antiklimax då vi båda hade svårt att förstå att jag faktiskt var hemma!

Nu fattar vi!

Ikväll blir det öl, spelning och mera öl.

varför kämpa för överlevnad när vi ändå kommer dö i slutändan? för när det kommer till överlevandsinstinkten är vi alla förlorare. så varför kämpa för något vi redan vet är utdömt? av samma anledning som när damallsvenskan i hockey fortsatte matchen trots att dom låg under med 0-12.
det är osportsligt att kliva av planen innan domaren blåst av matchen. och jag tvivlar på att vi är våra egna domare.

folk säger att man ska göra det bästa av det liv man blivit tilldelad, skapa minnen och göra saker man drömmer om. men vad gör det för nytta i slutändan? vad gör minnena och de uppfyllda drömmarna för nytta när vi ligger begravda i en kista under marken eller är brända till aska? till vad för syfte?

behöver allt ens ha ett syfte?

sedan gick jag ned i källaren där min vän galningen ockuperar sin tid med elektronisk graffiti
slutligen rörs jag av hans röst eftersom han talar till den del av oss
som insisterar på att måla profiler på fängelsemurarna. i det ögonblicket kommer poesi göras av alla och det kommer att finnas inkräktare i zonen.

ibland undrar jag vart fan jag får allt ifrån. vart min sjuka påhittade historier jag drar för barnen kommer i från för sått frö.
igår hittade jag på en historia om månen. the moon see's us all. hela morgonen kräktes jag ur mig sjuka historier om att månen ser allt, månen pruttar, månen gör si månen gör så. det gick så långt att mina små knoddar trodde jag var religiöst troende denna "måne". Dom skrattade så det knep i magen och jag bara spädde på. det är kul. dom gillar mina små sjuka historier. när det slutar bli roligt är när jag kommer till skolan och dom vill att jag ska återberätta dessa "berättelser" för deras vänner. det går inte riktigt. för mina små fantasier kommer inte på beställning och även om dom gjorde det känner jag mig inte lika bekväm med dom barnen som jag gör med "mina". jag är rädd för att dessa små fem åringar ska döma mig och inte tycka jag är lika rolig och då skämmer jag ju ut "mina" barn, gör dom till åtlöje och besvikna. varför bryr jag mig om vad snorungar tycker? jag bryr mig mer om vad omogna skitungar tycker än vuxna människor. hur kommer det sig? dömer barn oss hårdare än vuxna för dom inte förstår på samma sätt eller vad är det frågan om?

jag varvar barnpassning med helgfestande som jag varvar med manisk serietittande. sen min ankomst till london har jag plöjt igenom samtliga säsonger av family guy, sex and the city, the inbetweeners, skins, the walking dead, misfits, american dad, true blood och the office. har jah glömt nån? nanny jobbet kan vara gö tråkigt emellanåt när ungarna är i skolan och lillfisen sover tupplur...

det är tre dagar kvar tills jag lämnar landet regn för landet snö i 11 dagar. jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar det jag lämnade bakom mig ( dom bra sakerna då). jag har efter tre månader i landet brittanien kommit i underfund med att stockholm det är fan den bästa staden som finns. när jag på dagarna bläddrar igenom bloggar och ser bilder på stockholm blir jag alldeles varm i kroppen och får en fruktansvärd hemlängtan. jag har länge funderat på om stockholm verkligen är något för mig och nu har jag funnit svaret.
missförstå mig rätt, stockholm kommer inte bli mitt hem än på länge men en dag kommer jag hem med mina resväskor igen... för att stanna!

förövrigt så kom fröken E till London på besök igår. Känns så surrealistisk att träffa en god vän över en öl i staden jag bor i och hon har flugit från en annan stad än den jag lämnade henne i. Barcelona. Det fick mig att tänka på att jag hur lätt som helst kan sätta mig på ett tåg till paris och finna ännu en bästa kompis. lizette. vi är utspridda nu lite överallt i Europas huvudstäder och stockholm är inte längre vad den brukade för hälften av oss har försvunnit. men när det vankas juletider kryper vi ut från vår storstäder och samlas återigen i staden vi har gemensamt och tar igen all den tid vi missat. om tre dagar står jag med mina fötter på svensk mark, andas svensk luft, dricker svenskt kranvatten och äter svensk skräpmat med min fantastiska svenska vänner. när mina fingrar knappar fram dom orden på tangentbordet brister ett stort leende ut. snart är jag hemma och åh vad jag längtar!

camilla är glupsk. camilla äter upp en plastgaffel. fyllebrunch med rödvin. oh yeah.

lillan har ett fast grepp om min tutte. hon lyckas alltid bilda ett monstergrepp med sin knytnäve och liksom nypa till bröstvårtan riktigt hårt. Borde jag inflika att hon kallar mina bröst för mage. hon är ursäktad av just den anledningen!

igår hade jag en sista partynatt med Camilla i Camden (JA, vi är beroende). Just i denna sekund är hon hemma i Sverige och jag kommer inte få se henne på minst 4 månader. Sorgligt.

Vi avverkade en flaska vin hemma hos Camilla och fastställde ganska snabbt att vi INTE ( läs: VERKLIGEN INTE) skulle ta en taxi. En flaska vin senare var den där taxin en väldigt väldigt bra idé. Vi hoppade in i en taxi och svepte en flaska vin till OCH innan vi gick in på puben fyllekäkade vi och Camilla åt upp sin plastgaffel (!!!). Camilla insåg när vi skulle gå in på puben att hon glömt sitt leg. Sista natten i London och hon glömmer sitt leg. Jag kan meddela att detta förstörde MIN natt. Varför? När promillehalten är hög får jag konstiga fixidér och innan klockan slog tolv åkte jag hem och sov för att JAG ansåg att kvällen var förstörd. Alltså sjyst kompis är jag? Camilla har lämnat ett tomrum i Camden och i mitt hjärta efter sig. Men om cirkus 4 månader är hon back in London...

Denna lördag kväll spenderar jag hemma på Derwent Avenue med Lillan medan resten av familjen fryser rumporna av sig i Winter Wonderland. Jag har en positiv syn på livet och är väldigt glad över att jag inte ska lämna huset idag. Jag sa tillochmed åt föräldrarna att gå ut och roa sig efter dom är avverkat Winter Wonderland så passar jag barnen! DE NI!

ja det var alltså en val och inte en haj. skitsamma. kolla gapet.

ibland blir lamslagen av mina egna drömmar.

jag har hamnat i något narkolepsi liknande tillstånd det senaste dagarna dvs jag dör av sömnbrist om jag inte tar en tupplur under dagen dvs jag skulle kunna sova bort alla dagar. det är slitsamt att vara trebarnsmamma okej. dessa eftermiddagslurar resulterar i bisarra drömmar och jag skall nu dela med mig av denna onsdags-eftermiddags-tupplursdröm.

jag bor i london i samma familj som jag gör nu plus att familjen är en hund rikare. vi har ett par grannar som äger en ENORM jävla fisk som jag vet i riktiga världen kallas för nånting-haj och denna haj har inga tänder men ett ENORMT gap. denna haj är sjukligt lång och glöm inte den kolossalt stora munnen. hajen lever inte i något akvarium utan fritt i huset typ. ( drömmar är diffusa). Våran hund är en mycket klok hund och han sitter barnvakt åt de tre barnen och nattar dom och hela baletten. Jag är alltså bara en åskådare och medverkar inte i drömmen vad jag kan minnas. Tydligen så har grannarna något emot min familj och har anlitat denna haj för att förinta dom (bara barnen). Så en natt när hunden är barnvakt så suger denna haj ett stor jävla hål, från hajens hus till min familjs hus, så hajens arbetsgivare (grannarna) kan krypa igenom och låta hajen äta upp barnen. Men iochmed att hajen suger hålet så vaknar hunden och säger: nämen oj jag har lagt ungarna tillsammans i fel säng. och iochmed detta förflyttar han ungarna och hajen kan inte äta upp barnen och sen vaknar jag.
Det fanns mycket mer sjuka grejor i drömmen som jag inte minns. men själva drömmen i sig var ju bara poänglös...

världen är en lekplats. åtminstone ska den vara det för en 22 åring som jag. men alltför ofta finner jag mig i trans. då mina dagar flyter förbi likt en barkbåt si ett strömmande vatten. som att allt jag gör går på sådan rutin att jag inte märker hur fort dagarna rinner förbi. tiden går fort när man har kul. sannerligen. men tiden rinner hastigt förbi när du rutinartat likt en zombie försöker hantera vardagen. har man kul stannar man oftast upp och andas men när man "rutinar" sig genom dagarna befinner man sig i en ständig astmaattack.
jag har i och med denna insikt fattat beslutet att inte tillåta mig själv vara lat på vardagar, som jag alltför ofta gör. jag ska heller inte sitta och vänta på att saker ska ske utan ta saker i egna händer. igår skulle jag möta sara vid Kings Cross efter hon slutat jobbet, men i och med att ångesten tog över hand bestämde jag mig för att åka in trots att hon inte hört av sig angående vår träff.

30 minuter senare fann jag mig själv sittandes på donken med en fet jävla big mac i handen. det var mina tankar och big macen. det var ljuvligt. det var befriande. sara fick jobba över så jag skicka iväg ett spontant mess till kompis och 20 minuter efter det satt jag med ett glas vin i handen och skrattade för första gången på två dagar.

jag hade hoppats att massa sömn skulle rehabilitera hjärnan. men har man haft sjukt kul i 3 dagar får man väl antagligen lida i 3 dagar också. jag hatar när det blir såhär. snart kommer jag undvika kul bara för att slippa misären som dimper ner som ett brev på posten dagarna efter.
tack och lov att ungarna skötte sig exemplariskt i morse och att lillan är frisk igen.

nej.
jag har sovit hela dagen. mår fortfarande skit. nu ska jag sova lite mer och hoppas att nästa gång jag öppnar ögonen ser jag världen ur en mer positiv synvinkel.

på uppdrag festa järnet på Proud.