antiklimax.

Klockan är strax efter midnatt. Jag är bakfull. Jag svettas kopiöst. Det kryper myror under min hud. Längtan och rastlöshet. Så.
Eftersom mitt rum är tomt så bestämde jag och Jenny oss för att flytta vår pinsamt stora soffa in i mitt gamla rum och skapa en oas av tvrum. Det gick som det gick. Vi gav ordspråket kvinnor kan en helt ny innebörd. Soffan täckte hela rummet. Marginalerna var på millimetern, så vi var tvungna att på något vänster flytta ut min äckligt stora garderob ut ur rummet. Det gick inte. Garderoben får också plats med millimeters marginaler. Vi var tvungna att skruva ner den. Halvägs in i projektet kollapsar garderoben. BBBOOOOMMM!!!!!!!! Grannarna måste ha skitit på sig. Nu ligger min garderob mörbultad och i bitar på terrassen. Efter vårt kvinnor-kan projekt uppnådde vi något slags antiklimax. Vi befann oss i en svettkamp i en timme. Sen fick det ett abrupt slut. Så vi packade min resväska. Flyttade vårt äckligt stora matsalbord ut i köket. Nu sitter jag här. Sista natten i Stockholm. Vemod och längtan. Jag gillar inte kombinationen. Men jag får gilla läget.