cheeers.

Im a Londoner nooow!

I en månad kommer jag slippa släpa på mina sjukligt tunga resväskor. Min mamma och pappas hjärnor var på semester när dom gav mig en av deras resväskor. Resväskan kan jämföras med en gammelfarfar 99 år gammal, grov reumatism och rullator krävs vid motion. Det är min resväska det. Att släpa gammelfarfar ger kraftiga biverkningar: Quasimodorygg. Kommer min någonsin återhämta sig? Inte nog med att man ska släpa runt gammalefarfar hit och dit jag fick också spendera två dagar i en hostelsäng där fjädrarna i madrassen skar in i ryggen om nätterna. Missförstå mig rätt. Jag klagar inte, bara lite bitter på min gammelfarfar.

När vi sedan stod vi Honor Park Station och insåg att det inte fanns någon hiss så föll min värld samman. 200 trappsteg. 40 kilo packning. Jag övervägde ett självmord eller övernattning på stationen. Sen helt plötsligt kommer det en svart rastasnubbe och bär upp min resväskor för trapporna. Jag tappade hakan. Vad gjorde han? Varför? Vad var hans baktanke? Han skulle inte ens upp för trapporna. Förklaring? Äkta vänlighet. Jag stammade fram alla miljoner olika sätt att säga tack på. Han log och sprang sedan på tåget. Jag gillar det. Bortsett från snubben jag hamna i bråk med på tunnelbanestationen så är alla sjukt trevliga. Tillochmed JAG är trevlig. Riktigt trevlig. Ärligt trevlig.