starstruck

nej fyfan!

jag fattade beslut i natt att inte lämna sängen på hela söndagen. sagt och gjort. nu har min hjärna bildat en fixidé om att jag har en hjärntumör. det egentliga problemet är att jag måste skaffa glasögon för jag har fanimej en riktigt jävla taskig syn. jag hatar instängda dagar. man tänker för mycket på allt och ingenting.

i fredagens vankades det öl med camilla i camden. jag övertalar henne att spela en omgång biljard och vips så har halva baren ställt upp på winner stays on och vips så blev vi bjudna på gig och vips så hängde med bandet. camden är fullt av musikfanatiker och indiepopens underground kändisar. igår gled vi förbi dublin castle igen och jag röker en oskyldig cigg när en av snubbarna från giget kommer fram och bara ler världens sötaste leende och småtjattrar i 5 minuter innan bandet försvinner i väg i sin van. Han hette Steve och var bedårande.

Sen är det intressant hur fort saker kan ske. Sara försvinner från bordet i fem minuter för en cigg. Hon kommer tillbaka med ett leende på läpparna och utbrister: jag har precis hånglat med världens sötaste kille. Jahaja. Här är man rättfram! Men man får göra så. I Camden. Här tar man det man vill ha eller så gör man som Sara och säger till hångelkillen: du har bränt dina broar för att sedan bege sig hemåt, gå vilse och passera nån Japanbutik för att dagen efter informera mig om att nu vill hon åka till Japan! Jag undrar vad hångelkillen tänkte.
Mjo, allt går fort här. Alla dörrar hålls öppna och man hånglar upp karlar lite som man vill och svinar. och tar för sig.