i min familj måste man ibland skrika för att kunna kommunicera. jag gillar inte att skrika, tycker inte att det fyller något syfte. ringde min far imorse för att informera om hur min hemfärd hem skulle se ut. det blev massa dividerande och tillslut lacka jag ur och skrek. han fatta direkt. men det skriket eggande igång ett fruktansvärt humör och hela morgonen skrek jag på matte. stackars.
nu sitter jag i Enköping, smällt i mig två cola på alldeles för kort tid och snart är det middagsdags yummi.
jag återförenades med min kamera också. bilder bilder bilder. jag kommer bli kort knarkare.