ibland undrar jag vart fan jag får allt ifrån. vart min sjuka påhittade historier jag drar för barnen kommer i från för sått frö.
igår hittade jag på en historia om månen. the moon see's us all. hela morgonen kräktes jag ur mig sjuka historier om att månen ser allt, månen pruttar, månen gör si månen gör så. det gick så långt att mina små knoddar trodde jag var religiöst troende denna "måne". Dom skrattade så det knep i magen och jag bara spädde på. det är kul. dom gillar mina små sjuka historier. när det slutar bli roligt är när jag kommer till skolan och dom vill att jag ska återberätta dessa "berättelser" för deras vänner. det går inte riktigt. för mina små fantasier kommer inte på beställning och även om dom gjorde det känner jag mig inte lika bekväm med dom barnen som jag gör med "mina". jag är rädd för att dessa små fem åringar ska döma mig och inte tycka jag är lika rolig och då skämmer jag ju ut "mina" barn, gör dom till åtlöje och besvikna. varför bryr jag mig om vad snorungar tycker? jag bryr mig mer om vad omogna skitungar tycker än vuxna människor. hur kommer det sig? dömer barn oss hårdare än vuxna för dom inte förstår på samma sätt eller vad är det frågan om?