maj månad och jag befinner mig återigen i en tidpunkt då alla jag känner i London land flyttar hem. både sofia och vera lämnar london inom 14 dagar och det är fan deprimerande. jag känner mig som en jävla höna som lägger ägg som tas ifrån mig så fort dom kläckts. men det är en del av livet antar jag och jag vet ju att när jag känner mig som mest ensam kan jag bara sätta mig på flyget hem till sverigeland där alla mina kycklingar väntar på mig. så nu till helgen är det farväl helg för Vera och helgen därpå känns det som nagelsträngen ska klippas då Sofias sista helg är kommen.

sen börjar september månad krypa sig närmre. ska jag stanna i London? ska jag sticka till Norge? ska jag flytta hem till Sverige? Ett beslut måste fattas och jag fasar för den dagen då mamman i familjen säger att hon måste ha ett svar.
Nu när alla jag känner ändå har lämna London känner jag nästan för att göra nåt helt utflippat och sticka långt åt helvete. Jag är ju ändå ensam i fucking London nu.
Nej nu ska jag laga lunch och dämpa beslusångesten.