en lektion i språk.

Jaj er så kämpe forbannad pa daj, icke sant?

jag dör. norska människor låter alltid så glada och hurtiga att det är nästan illamående. och sjukligt nästan äckligt trevliga. men genuint trevliga, inte hej jag är övertrevlig för att jag måste och jag är från amerikat. dom är liksom glada på livet. sen några mil bort har vi butter-sverige. med 1500 självmord per år, inte lika trevliga och glada va? usch. tunnelbanan i sthlm är som en samlingsort för alla jävla bitterfittor som finns.
sen i regnlandet hatar alla varandra. engelsmän hatar skottar som hatar irländare som hatar engelsmän, walesarna hatar ingen och blir heller inte hatade men alla dessa fyra länder i Storbrittanien mobbar ut Nordirland för dom alltid är på kanten att bryta ut i något samhällskrig. Bor man i Nordirland så har man speciella försäkringar, det kostar en extra slant att ringa dit än till andra länder i Storbrittis osv osv. bor man i england så hatar man dom från norr om man är från söder och tvärtom. man hatar i princip alla som inte är från sin egna stad. förutom wales. ingen hatar wales.
jag deltar inte i englands hatkampanj utan förundras fortfarande över deras mångsidighet gällande dialekter. essex dialekten är hemsk. men liverpool dialekten är lite småhärlig. cockney (den äkta londondialekten. en med cockney dialekten kommer från ett härligt familjeträd av bara londonianer) är brutal hemskt och lite halvsvår att begripa.
en total obegriplig dialekt sitter skottarna som härstammar från staden Dundee på. Där fattar jag cirka ett ord av hundra. men om dom sjunger så förstår jag. the view är från Dundee, om du är uttråkad så youtuba en intervju med dom.