när allt i ens liv är skitbra men man känner sig ändå som en rutten tomat. jag kämpar för att se ljuset men det är så jävla mörkt så jag hittar det inte. jag anar att allt beror på att jag är så jävla rädd för vad som komma skall. om en månad och 20 dagar lämnar jag det som varit mitt allt i då 14 månader. Jag vill ju kunna se fram emot det men det är så läskigt. Varje dag lägger jag massa ihoptjänade pengar i ett kuvert så när en lägenhet/rum dyker upp i December ska jag ha råd att betala två månadshyror i förskott. Jobb är jag inte orolig för eftersom jag har mina städ jobb att falla tillbaka på eller så kastar jag mig in i live-out aupair dyngan temporärt så jag kan skrapa ihop till hyror som kommer dyka upp. Nu ska jag tänka positivt och försöka ta mig igenom ett kapitel i mitt liv då jag inte kan ta emot hjälp av någon, då menar jag pengar. Att ha någonstans att bo är inga problem då jag redan har en säng att dela med någon om jag inte hittar ett boende.

Det som är mest skrämmande att jag inte ens kan få min hjärna att inse att allt är bra. Då menar jag att allt är otroligt bra just nu.