laughing in the rain.

Märta blir hemlös på fredag och jag tänker tamifanimej tvinga kvinnan att sova hos mig, mig och mig. Franks oförutsägbara beteende skrämmer mig till vettet såpass att inte ens en sovandes Niclas i rummet bredvid gör mig lugn. Skrället springer runt i hallen och jamar halsen av sig, klättrar på väggarna och formar sin kropp så som katter formar den när dom är rädda vs arga och tittar på något som inte ens finns där. Det enda ord som ekar i mitt huvud är spöken. BAAAH! Det finns ingen logisk förklaring, och jag är heller inte ett stort fan av logiska förklaringar.

Annars har jag skuttat runt på jobbet glad som en lärka och fnittrat som en liten flicka åt allt som går att skratta åt och mer därtill.
Dagens ris går till min kollega Sebastian som kommer fram till mig och säger "Jag kan inte ta nästa kund" Jag frågor varför och får ett "Jag tar det sen" till svar. Knatar fram till kassan där ett gammal par står och väntar på att få betala. När jag tittar upp ser jag att tanten har en gedigen mustasch. Orden lyser rött likt ett stopp ljus i mitt huvud. Får inte skratta. Skratta inte. Skratta för i helvete inte. SKRATTA INTE.
Allt går vägen fram tills att jag ser Sebastian kika fram runt hörnet. Jag omfamnade min kinder med käkarna och ströp alla möjligheter till att både prata och le. Olyckligtvis nådde jag bristningsgränsen då kinderna formas till ballonger och uppkastningar av skratt samlas i munnen. Jag halvspringer från kassan till back of house och spyr ut skratt, med besked.


Gedigen mustasch = Kan jämföras med den ökända sjuttiotalsmustaschen som 90% av killarna hade på det goda 70 talet.