Jag är en katastrofal dotter, ett dålig exemplar, ett katastrofalt visningsexemplar. Bah.
Jag kan inte ens minnas sist jag träffade min älskade föräldrar. Det var långt innan sommaren började sätta sina spår, långt innan min 5 veckors semester i juni. Så självupptagen är jag. Det vore en annan sak om dom bodde i en stuga ute i Pajalas djupa skogar, men nej, dom bor 40 minuter med tåg ifrån mig. Man kan i princip säga att det tar mig längre tid att åka till kompisar som bor i Stockholm än till mina föräldrar. Usch.
Dags att släppa sin egoistiska principer och sätta sig ner och socialisera sig med sina blodsband kanske...

Stackarna kommer få en hjärtinfarkt när dom ser vad jag gjort med min kropp sen sist vi sågs.....!