Har funderat länge på varför jag och mamman i familjen inte står varandra närmre än vad vi gör, för potentialen finns där. Mamman är som en glad fågel som kvittrar av glädje och väldigt öppen för att "öppna" sig personligt. Så idag slog det mig att det var jag som var orsaken till att vi fortfarande inte riktigt blommat ut inför varandra.
Det var bara hon jag och lillan hemma så jag lagade lite krubb och vi snackade. Eller ah, hon ställde frågor och svarade och så var det med det. Det blev lite utav en envägskommunikation för mamman. Och hur jävla tråkigt är inte det? Jag har 22 år att dela med mig av och hon har hela 36 år. Nån jävla fråga måste jag väl komma på. Jag startade min lilla öppning till tvåvägskommunikation med att prata om svensk traditionell mat sen spånade vi vidare på annat och jag måste medge man blir lite mindre "tassa på tå" när man kommunicerar med sina sambos (?). Det är inte det att de vuxna i huset är ointressanta för tro mig det är tvärtom, jag delar hus med en annan religion så intresset att lära känna dom bättre är minst sagt stort.

Detta får mig att undra om jag har svårt att öppna mig inför andra? För jag har sannerligen spenderat ett helt liv med att tro motsatsen. Eller så har jag varit dum nog att tro att vara social och öppen är samma sak. För det är det uppenbarligen inte... eller? Jag vet svaret på mina egna frågor egentligen, jag sitter bara och försöker klura ut om jag är en av dom tråkiga personerna som aldrig frågar något tillbaka. Dom som brukar envägskommunikation.