om två månader har jag bott i london i ett år.
jag kommer ihåg när jag bott här i en månad och träffade svenskar som bott här i ett år. Wow tänkte jag då. Nu sitter jag där själv och kan gladeligen säga att det blir åtminstone sex månader till. Sen får vi se vart mina resväskor bär av. Börjar bli smått sugen på att utbilda mig till något vettig och kämpa för en karriär. Men Sverige känns fortfarande för disträ för mig. Jag är inte redo för Sverigeland även om jag saknar kulturen fruktnsvärt mycket, jag måste dock säga att jag börjar bli en inbiten Londonbo och Sverige känns för tillfället mer främmande för mig. Jag har inte gått på svensk mark på 8 månader och jag är väldigt omedveten om mycket som händer där hemma. Går Ica-reklamerna fortfarande? Är rådhuset längs den blå linjen fortfarande avstängd pga av bygget med Citybanan. Vad kostar ölen?

Hur mycket jag än gillar att vara kunnig om den stad jag bor i så vill jag inte bli som de svenska Hollywoodfruarna i LA.
Snälla slå mig om så är fallet.

Det mest oroväckande med min hemkomst kommer dock bli högertrafiken. Sista jag var hemma hade jag bott i London 3 månader och hade inte vant mig vid vänstertrafiken ännu. Nu är jag en av dom där galningarna som springer mot rött och korsar gator mellan körande bilar. Det blir sele på mig tror jag.