åh. kan tycka att twin peaks blir lite överhajpat av vissa individer, men ack så bra det är. dunkelt, mystisk, vackert och hemlighetsfullt. miljöerna får mig att vilja köpa en stuga i skogen och suga in omgivningen. musiken får mig att falla handlöst och agent cooper är sådär lagom konstig och udda.
när jag började kolla visste jag inte vad serien handlade om utan jag satt spänt och väntade på vad david lynch och mark frost hade att erbjuda. vem är den tredje mannen, vem är Diana, vem är indian mannen alla hallucinerar om och kommer Ronette ta sig samman och spotta fram sanningen? 20 fantastiska avsnitt kvar.
Jag sitter varje sömnlös natt och spånar igen avsnitt efter avsnitt. twin peaks är bäst när nattens inbrott har skett då mystiken får lysa med sin närvaro och en obehagskänsla får krypa längs ens ryggrad.
1 kommentar:
Vad glad man blir :) Jag såg alltså hela serien på min pampmobil bara för några månader sen, och det var mitt glädjeämne i alla ensamma stunder ;) När livet var en kisspöl, ja, då fanns alltid lite damn fine coffee and cherry pie.
Skicka en kommentar