så fort jag uppnår klimax i mitt psykiska välmående får jag ett hårt slag på kinden likt en röst som viskar i mitt öra: du förtjänar inte lyckan min vän sanningen må vara en annan men jag tolkar skalven som ett liknande budskap från ovan. hur ska jag kunna tro något annat när varje lyckokänsla når mitt sinne så får jag endast njuta i några timmar innan alltsammans kollapsar. jag får tampas med demoner och lugna ner mig själv och efterskalven är minst lika tuffa för att sedan efter 48 timmar befinna sig i samma normala limbo. mellan bra och dåligt för gud förbjude att jag får vara glad för länge.
jag kan hantera ett liv i skärselden, mellan bra och dåligt, men skicka då inte ut smakprov från vad som finns utanför detta liv. låt mig då befinna mig i samma värld istället för att kasta mig mellan dessa känslomässiga ting.