att hämta lilltjejen på dagis är som att hamna på ett gymnastikläger för ekorrar. herre min jesus skapare vad stressade personalen är. lill bruden har ju helt klart blivit gravt traumatiserad av gå på dagis så jag försöker få tag i Maayans key worker för att snabbt växla några ord om hur hon utvecklas. gråter hon fortfarande ut hela Östersjön när jag lämnar henne? kommunicerar hon med andra barn? är hon glad? ledsen? några enkla frågor. men tydligen så tar det en timma att ens få tag i hennes key worker. nån kärring som har hand om hela skiten står där och blockerar hela dörren med sin gravt överviktiga kropp och berättar med en tio gånger nasalare röst än Bob Dylan att Harley (keyworkern) inte kan komma ut ur rummet ännu. Ja,man får ABSOLUT INTE I HELA VÄRLDEN gå in i lekrummet, det är lika illa som att bajsa offentligt typ. vilket gör mig mer sugen på att bara buffla kärringen ur vägen och bara knata in där.
efter 100 år kommer Harley ut och typ rabblar ur sig massa rappakalja och jag står där förbluffad. "fick jag inte ens ställa en fråga?". sen när hon kräkts ur sig allt så tar en annan tant i min hand och ba: asså, barn gråter i början när dom blir lämnad på dagis. du kan alltid fråga oss, prata med oss. barn gråter när mammor lämnar dom. alltid prata med oss.
jag var liksom lugn som en filbunke när jag kom dit men när jag lämnar byggnaden har jag typ fått magsår av stress.
på torsdag måste jag fråga om jag får lämna barnvagnen på dagis. jag fasar för hur det kommer gå? kommer jag behöva kontakta högsta chefen som har ett kontor i Israel eller vaddå?