varför gråter man när någon är snäll mot en snarare än elak?
ok, så ovanstående kräver en liten förklaring.
tänk dig situationer när du mår lite dåligt. du kanske har ont, pojkvännen har gjort slut, du har bråkat med någon eller är totalt jävla monster deprimerad. oftast i sådana situationer när någon frågar en hur man mår så bryter man ihop och börja storböla. varför?
jag är ett praktexempel på ovanstående. jag vet inte hur många gånger jag satt på kontoret med min chef under arlanda tiden och snörvlade som en jävla tönt. jag grät när jag sa upp mig, inte för att jag sa upp mig utanför jag tjallade på en av mina kollegor att han hade orättvist behandlat oss. jag var liksom inte ens ledsen över det, jag tyckte bara han var en megatönt och skratta åt honom, men nu när chefen tittade mig i ögonen och frågade om nåt var fel så passade det tydligen superbra att ställa till med en stor jävla gråtscen. detta har ju hänt mig sjukt många gånger och är en av få saker jag tycker är otroligt pinsamt. det som gör det ännu värre är att när jag väl börjat tjuta så finns det inget stopp, och eftersom jag är liten av en professor inom bryta-ihop-och-storböla ämnet så har jag ju genom åren lärt mig att absolut-inte-under-några-omständigheter-prata under första gråtattacken. det blir bara så snorigt och så har man inget papper så då på ren automatik torkar man av det på sin tröjärm och måste man kippa efter luft samtidigt som snoret rinner in i käften på en och så får man en sån där ful grimas så man ser ut som ett babianarsle i plytet och så sitter ens chef där och måste stirra på en tills man lugnat ner sig och kan prata och liksom ser hela processen med snor, babianarsle ansikte och abnormala mängder tårar och liksom känner sig måttligt obekväm. och det värsta som kan hända i en sådan här situation är att man får en kram, när man äntligen lagt band på sig själv och fått tårkanalerna under kontroll så kommer den fruktade kramen och så brister det igen. en ofrivillig repris.
detta fenomen har hänt mig en gång sen min flytt till England. självklart var det framför mamman i huset, Dalia.
Så, lax är lite så där halvdyrt i regnlandet och mamman hade köpt hem massor av lax, som tydligen var ämnad för helgens festligheter. så av någon anledning gick jag lös på den där laxen och ja.. kontentan av det hela var att jag på en vecka lyckades klämma i mig 1 kg lax. så en sen torsdagskväll plingar min telefon till och det är från Dalia. Hon frågar om jag mot all förmodan vet vart all lax tagit vägen och i detta läget slinker en fet jävla vit lögn ur mig. "i had some salmon yesterday but only a little". yeah right Cissi, pröva 1 kg. så Dalia faller in i tron om att laxen försvunnit, och jag vet att hon inte är så korkad att tro det. en stund senare knackar det på min dörr. Dalia vill prata med mig om den här laxen. jag får smått panik, känner hur nödlögnerna börjar hagla i mitt huvud. det börjar bli glansigt i min ögon och sen bryter jag ihop och storbölar. mamman blir megachockad och jag säger nåt i stil med " sorry, i just found out that my relative died". hon blir jätte omsorgsfull och erbjuder mig cigg, vin och kramar. "do U wanna talk about it?". min läppar säger " no i wanna process the news first" men mitt huvud säger: vem har dött Cissi? VEM?!?!?!?
jag skäms innerligt över detta. fortfarande. jag har inte ljugit på väldigt många år, knappt vita lögner. och så bara kräks jag ur denna riktigt sjukligt syndiga lögn.
två dagar senare så dog en av mina släktingar så jag kunde går runt och halvsörja utan dåligt samvete.
läser alltid igenom inläggen innan jag postar dom och jag känner mig nästan lite psykopatisk nu. nån annan som känner igen sig i mina gråtanfall? jag förväntar mig ingen sympati i laxfrågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar