dont tell who I am when I dont even know myself.

kommer min rastlosa sjal nagonsin finna ro? jag graver bon och slanger ner mina bekymmer dari och sen flyr jag for att aldrig mer atervanda, sen nar dom hemska minnena tynar bort och jag endast minns dom goda tiderna langtar jag tillbaka och hatar mig sjalv for att jag inte uppskattade den tiden jag hade da och tog battre vara pa den. sadana har tankar har jag om varje plats jag nagonsin bott pa. jag hatar mig sjalv mest for brommatiden. jag var pa toppen av min lilla arlanda karriar och levde lyxliv i min penthouse lya och sen bara gnallde jag och nu sitter jag har manga ar senare och minns inte det onda som levde inuti mig da. och angrar att jag inte stannade langre. for det var ju bast dar borta. i lilla brommish.

jag undrar hur jag kommer tanka om livet pa the market place och med min kille. denna lagenhet har ju bara varit en rastplats och jag har inte riktigt gravt ett bo. jag har inga daliga minnen harifran bara massa karlek. vad kommer jag kanna inom mig nar jag tanker tillbaka pa tiden i East Finchley om ett ar?