jonas hjärta cissi

jag sitter på fb och pratar med jonas. vi ramlar in på gamla tider och minns tillbaka till en incident som skedde för herrans många år sedan. innan krogtiden, innan lagligt supande skedde, innan nu. det skedde ett bråk på en fest i uppsala och det resulterade i att jag och Jonas inte pratade med varandra på över 2 månader. Vi var osams i två månader, jag hatade honom i två månader och han hatade mig. Vi undvek varandras blickar i skolkorridorerna och jag ifrågasatte vår vänskap, hans beteende och allt. Och ja. Allt detta var sjukt löjligt. Bråket var, i dagsläget, så jävla töntigt. Men då var vi 15 respektive 17 år så man får väl försvara sig med att hormonerna fortfarande spelade oss ett spratt och att vi fortfarande var omogna. Vilketsom.

Detta bråk ledde till en av mina favorit-moments i mitt liv. En stund och en händelse som beskriver vår vänskap, hur vi är mot varandra och vad vi innerst inne betyder för varandra. i två månader snackade vi skit om varandra, kräktes ur våra aggressioner med våra vänner och så en vacker dag när jag begav mig från rökbåset in i skolan och jonas från skolan in i rökbåset, så möttes våra blickar och dom var inte fyllda med hat. vi tittade på varandra och ovetandes drogs våra kroppar mot varandra. och när vi befann oss 1 dm ifrån varandra log vi och berättade att vi saknade varandra. att vi är så löjliga som håller på såhär. 2 månaders hat försvann i ett ögonblick och det var ett ögonkast som fick oss att glömma. självklart pratade vi om det som hände, förklarade oss, men utan hat. bara med kärlek och skratt. det var ett stort steg för vår vänskap. vi är såna. jag och jonas. vi bråkar, hatar och lever ut våra aggressioner och sen är det över. bortglömt. bortblåst. fast numera tar det inte 2 månader utan snarare 2 sekunder. tack och lov!


<3