jag och sofia satt för några dagar sedan och pratade om män (ovanligt?) och att bilden film ger av män är grymt felaktig. dom är inte lika ömma, sensuella, goa och fantastiska som mediavärlden ger sken av. "såna män finns inte i verkligheten" muttrade vi. vi satt och kollade på blue valentine när denna diskussion dök upp och ett par sitter på bussen och tjejen ligger i hans famn och gråter och ja, det finns en hel historia bakom den scenen MEN vi insåg då att såna män finns inte. men några dagar senare och jag tänkte tillbaka på mitt egna patetiska dejtande-kärleksliv kalla det vafan du vill. jag insåg iaf att jag har träffat en sån kille. en sån där go, fantastiskt, full av sprudlande romantisk kärlek, en sån som håller om dig när du gråter. ja en perfekt man. jag har träffat honom, han finns. men jag var inte värdig hans vackra kärlek och jag var bara dum i huvudet och kastade bort denna man som stod så tappert och väntade på att jag skulle öppna upp mitt hjärta.
än i dag tänker jag mycket på denna fantastiska karl och jag är väl införstådd med att jag gått miste om den bästa människan i världen. han kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta och jag hoppas han träffar den bästa tjejen i hela världen som behandlar honom som en ängel och inte som en påse skit - som jag gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar